Jag vill bli en man!"
"Jag har varit en man!"
"Jag vill ha en man!
"Är jag en man?"
Utropen kommer från sju medelålders män som virvlar runt i barfotadans i dansstudion vid S:t Mikaels gränd. Det är sista repetitionen inför dansföreställningen "Dyre broder" som ska visas i Domkyrkan på fredag kväll. Föreställningen gavs vid sex tillfällen i vintras, men eftersom man ändå skulle göra ett framträdande för stiftet i veckan tyckte ensemblen att det var läge att ännu en gång bjuda in allmänheten till en föreställning om mansrollen och om mäns relationer.
- Vi har ett begränsat antal platser och i vintras fanns det folk som inte kom in, berättar Helena Högberg, som har gjort koreografin till föreställningen.
För nästan tio år sedan gjorde Helena Högberg föreställningen "Den ofullbordade himlen" med en grupp kvinnliga amatörer. Då låg fokus på kvinnobilder. Nu handlar det om mansrollen och nu är det de manliga amatördansarna som står i fokus.
Några av dem har dansat i Helena Högbergs herr-grupp i flera år. De har gjort mindre framträdanden på kulturnätter och dansens dag, men med "Dyre broder" gör de sin första fullödiga dansföreställning och dansar tillsammans med tre danselever från Gotlands dansutbildningar och tre professionella dansare.
Proffsen gör rörelserna som de ska se ut. Männen gör så gott de kan. Det ger en spännvidd som Helena Högberg tycker blir intressant:
- Det är som att dansuttrycket blir rikare när man blandar amatörer och proffs. Amatörer har inte skickligheten, men jag tycker att de ofta har närmare till den känsla som föds när man gör en rörelse än vad den professionella dansaren har.
Claes Holmgren står, tillsammans med Gotlands Blåsarkvintett, för musiken i föreställningen. Claes medverkar som organist, men kommer också att dansa en del.
- Det här är första gången som jag dansar publikt. Jag kan inte, jag gör det bara för att det är roligt, men det känns inte så onaturligt, för jag har alltid tyckt om rörelsen, säger han.
Claes tycker att det är spännande att arbeta tillsammans med Helena Högberg och är imponerad av hennes arbete med dansarna och föreställningen. Nu ledsagar dansen med improvisationer. Den ena föreställningen blir aldrig den andra lik.
- När man tonsätter en text ska man lyda texten och likadant är det när man spelar till dans. Men man måste också tillföra något eget. Så skapas en väv, förklarar Claes Holmgren.