Febrar, hostor och värkande kroppar. Som en farsot drar årets influensa runt. Vaknar och känner efter. Nej, än är pestens tid inte här. Förr hette de Hongkong, Asiaten eller andra spännande namn. I dag är karensdag och efterföljande hemmavecka namnlösa. Jag vevar upp ett sjuhelsikes tempo och dånar in på jobbet per cykel. Är tvungen att åka på ett fotojobb långt ute på landet. Arbetskamraterna lovar fira den lugna stunden med tända ljus. "Kör sakta" är det sista jag hör innan jag åker. Men jag är tillbaka väldigt snabbt.
På vägen stannade jag vid ett övergångsställe. Jag stannar alltid. Även om jag egentligen inte måste och avståndet till den gående är stort. Inte bara för att det står Gotlands Allehanda på bilen. Jag stannar för att det känns gott i hela kroppen. Damen passerade framför huven med ett stort leende. Vinkade medan hon struttade förbi. Jag har en bekant som aldrig stannar. Inte i onödan i alla fall. Tänk så tråkigt att inte få möta dessa spontana leenden, tänker jag. Att våga visa lite hänsyn är att komma rätt i trafiken.
Kommer man rätt är det mesta inte så svårt. Jag tror det var kaptenen på en av färjorna i krocken utanför Nynäshamn som skrek i de bandade inspelningarna från "Svarta lådan": " Du är fel på’t!". Somliga dagar tycker jag mig höra just den rösten ringa i mina öron.
Ibland blir det bara fel. Jag är fågelskådare och en gång smög jag i det höga gräset vid Langstitteviken i Eksta. Jag hade kikare, tubkikare OCH kamera med stora objektivet. Hukande i gräset hade jag sett en vadare landa i strandkanten. Sakta reste jag mig, oerhört långsamt upp, med kameran dragen. Bara två meter framför mig lång ett par tätt omslingrade på en filt och hånglade. Ytterst sakta och framför allt tyst hukade jag mig ner och smög samma väg tillbaka.
Det var, kan man säga, inte läge att presentera sig.
Fotografer är jäkligt duktiga på att smyga. När Laleh uppträdde på Jazzklubben på Munken hade jag krupit ända fram. Precis under scenkanten hukade jag. Efter första låten pep det i mobilen. Brand på Österby i Visby. Jäklar!
Jag försökte smyga iväg utan att störa. Den stora artisten såg mig genast. Hon tog micken och inför hundratalet gäster tackade hon mig för visat intresse, att jag trots allt kom förbi, och hoppades att de kvarvarande i publiken i alla fall skulle få en trevlig kväll.
Pinsam historia, mest korkat av Laleh som inte kan räkna med några godare relationer till media.
Korkad och dum. Det är precis vad jag blir av för många möten. I veckan har jag suttit flera dagar instängd i ett konferensrum. Jag är inte skapad för att leva i en bunker. Och faktiskt lär det vara vetenskapligt bevisat. Människor blir dummare av sammanträden.
I en studie hade man tagit chefer med mycket högt IQ, satt dem i oändligt antal möten, och sedan mätt igen. Deras intelligenskvot hade nu rasat!
Jag överlevde mötesdagarna med frukt och från deckardrottningen Anna Jansson fick jag tipset: Fantisera. Vilka är de andra EGENTLIGEN under sina masker, vilka intriger och konspirationer pågår i det fördolda.
Veckan blev händelserik.