Mänskliga vändningar av tillspetsade relationer

Den svenske dramatikern Michael Druker skrev pjäsen "Patrik 1,5 en komedi om fördomar" redan vid mitten av 1990-talet, då frågan diskuterades mycket mera högljutt i Sverige. Idag handlar debatten naturligtvis mycket mera om barn och ungdomars utsatthet i ett samhälle som hårdnar alltmer, i alla fall för de som befinner sig längst ner på samhällstrappan.
Och det kan i det här avseendet avslöjas direkt, den här pjäsen kommer inte att bli Länsteaterns mest oförglömliga föreställningar rent sceniskt istället är styrkan är att den har så många andra kvaliteter som gör den värd ett besök.
*
Det regnar och ruskar en sån där vardagsvanlig gråvädersdag och hemma i vardagsrummet hos paret Göran (Mats Sundberg) och Sven (Patrik Palten Jonsson), borgerligt förenade genom partnerskap, men tapetväggarnas grå elefanter andas ändå förväntningar. Till och med den lilla trägiraffen i fönstret registrerar Görans valhänta försök att byta blöja på den hemlånade babydockan.
Då släntrar den 15-årige Patrik (Atle Stefansson) in genom dörren och livet för det trygga homoparet kommer aldrig mera att bli detsamma.
Göran och Sven deltar i ett "adoptionsexperiment" men på vägen till föräldraskapet har någon klåfingrig byråkrat tappat bort ett kommatecken. Det laddas alltså för komplikationer då lilla väna Patrik visar sig ha växt från 1,5 år till 15 på några sekunder. Dessutom visar han sig ha en ryggsäck belastad med kriminella handlingar på sin resa mellan fosterhem och anstalter.
Och när Patrik till slut förstår att det inte handlar om ett missförstånd och att hans nya adoptivföräldrar är två homosexuella män klarar inte heller han av situationen och han kan inte dölja sin homofobi.
*
Michael Drukers text är fylld med humor och kvickheter och ger utrymme för många oväntade vändningar när Sven och Göran efter den mindre angenäma överraskningen och den första besvikelsen börjar gilla den kantige femtonåringen, som bär på både frustration och ilska, men som också har massor av färdigheter som de båda blivande föräldrarna saknar.
En ömsesidig och varm relation börjar ta form, det börjar andas respekt och tolerans, och här har regissören Örjan Herlitz lyckats väl i arbetet med sina tre skådespelare, varav två gör sin debut på Länsteatern.
Det man får med sig från detta kammarspel i komedins form är minst av allt en historia om homosexuella, i första hand handlar det om relationer, om hur tre personer för första gången i livet uppfattar att de möter respekt utifrån och de underverk denna respekt kan göra med oss människor.
*
Patrik Palten Jonsson, mest känd som gotländsk musiker även om han deltagit i Gotlandsrevyn sedan starten, gör sin debut på Länsteatern i rollen som Sven.
Det är inte svårt att förstå varför regissören Örjan Herlitz handplockat honom till just den här rollen och det är först när han blivit varm i scenkläderna som föreställningen står på egna ben.
Då ger han också den scennärvaro och trygghet som 16-årige debutanten Atle Stefansson så väl behöver för rollen som Patrik, en mycket komplex person som pendlar dramatiskt mellan de olika ytterligheterna i sitt liv och i sin personlighet.
När den här föreställningen gjort sig av med det söliga tempot, speciellt i den sega inledningen, och alla roliga infall tajmats in ordentligt, så kommer de tillsammans med Mats Sundberg att plocka hem ytterligare skrattpoäng och eftertänksamma leenden både hemma på Länsteatern och ute i bygdegårdarna.
Ett extra plus också till Magnus Dahlbäcks och Mari Ljungströms scenografiska lösningar som ger utrymme för allas våra tillkortakommanden och livslögner. Det är ju de som gör att vi lever.
Föreställningen spelas på Läns-teatern till och med 13 november och sedan ute i bygdegårdarna till och med den 10 december.