Henrik Ibsen hör förstås dit och hans "Hedda Gabler" från 1891 är den stora tragedin kring temat identitet och mening med livet.
Hedda är önskerollen för unga skådespelerskor, en kvinnlig motsvarighet till Hamlet. Hon är dock ingen person som väcker sympati: hon är manipulativ, en frustrerad och aggressiv "övermänniska" som vill ha makt utan att lyckas.
Huvudkaraktären väckte avsky när den sattes upp och än idag får pjäsen publiken att känna obehag. Hedda Gabler är en dotter till en general, och hennes tröst och utväg när ingenting annat fungerar är ett arv efter fadern, ett etui med två pistoler.
Hade hon varit man hade frustrationen och aggressiviteten kanske setts med visst överseende, ett tecken på energi och vilja åtminstone för en man i den militära karriärbanan vid förra sekelskiftet.
Tristess och olycka
Men Hedda är ingen man. Hon är en utled vacker överklasskvinna som gift sig med professorsämnet Jörgen Tesman, som hon hoppats skulle ge henne status och ett ståndsmässigt hem men som hon efter bara sex månaders äktenskap hunnit bli innerligt trött på.
Runt henne figurerar två tidigare beundrare, familjens advokat, assessor Brack, en resignerad cyniker vars livsvilja slocknat och förvandlats till gift och en geniförklarad försupen författare och tillika Tesmans forskarkonkurrent, Eilert Lövborg, en till sinnet svagt och alkoholiserat geni.
Alla tre dyrkar Hedda men hon varken kan eller vill ge någonting tillbaka. Hon är innerligt utled och trött på sin omgivning och manipulerar och intrigerar för att åtminstone få känna något slags destruktiv tillfredsställelse.
Allt djupare i tristess
Men ingenting blir som hon tänker sig och hon sjunker allt djupare i tristess och olycka.
Den korta öppningsscenen är föreställningen i ett nötskal: en starkt belyst Hedda Gabler i glasbur, omgiven av kompakt mörker och dånande musik, en Hedda hamrande mot glaset i ordlöst skri, likt tavlan av Ibsens samtida, Edvard Munch.
Regissören Eva Dahlman går hårt åt originalets fyratimmarsföreställning i lika många akter. Dramatens elektrifierade Hedda Gabler klaras av på två timmar, i sönderklippta vassa repliker, snabba nerviga scener och med tung öronbedövande rockmusik som understryker ödesdramat.
Det är en modern tolkning där rytmen i repliker och rörelser blir till twitter och sms och där bara kärnan blir kvar. Kärnan, Marie Bonnevies rasande destruktiva Hedda, som får alla omkring att ge vika och bli till stumma, oförmögna staffagefigurer. Till och med scenrummets budoarröda interiör stänger hon av genom att med fjärrkontrollen sluta de gigantiska glasdörrarna mot salongen.
Klarar det med råge
Det är en konsekvent djärv föreställning som helt bygger på ett fulländat skådespeleri hos Bonnevie. Hon klarar det med råge.
Ändå saknar jag något när jag lämnar salongen. Ibsens drama, djupet och nyanserna i det psykologiska händelseförloppet, att teater är ett samspel både mellan skådespelarna inbördes och skådespelarna och publiken.
Att vi alla är delaktiga och att vi i bästa fall lämnar salongen med en ny insikt om hur det är att vara människa.