Maria Larssons eviga ögonblick

Det är inte varje dag man ser en av Sveriges stora filmmakare stå och hålla om sin gråtande dotter efter en filmpremiär där de båda medverkar. Yohanna Troell verkar rörd, och hon är inte den enda i den fullsatta salongen på Roy.
Maria Larsson, en fem-sex-sjubarnsmor i början av 1900-talet, äger en kamera, som hon en gång vunnit. Hon hittar den, och prövar den.
Kameran öppnar en annan värld, långt från krig, tvätt och en supande make.
Maria Heiskanen, som arbetat med Troell i Il Capitano och Så vit som en snö, är ett fynd i huvudrollen. Dessutom gästar en hel hop av svensk skådespelargrädda i småroller.
Svårast har Mikael Persbrandt det som Marias man Sigge. Han måste stappla runt, ryta åt barn mot vilka han är snäll när han är full på brännvin, och säga saker som "Lite stryk har ingen dött av".
Därmed inte sagt att det inte är en tragisk skildring av det mest hopplösa i mansrollen. Men jag saknar något som gör att jag förstår honom. Han får så mycket utrymme.
Maria Larsson är baserad på en verklig person, och det märks på gott och ont. Å ena sidan är hennes karaktär oerhört levande, å andra sidan förloras ibland fokus i berättelsen om hennes liv. För så är ju livet.
Men även sidospåren är underhållande, för fotot är bländade, såklart.
Fattas bara annat, i en film som hyllar kärleken till bildmediet.
Den svenska biopremiären är satt till 26 september 2008.