Märklig film - men bättre än sitt rykte

VI SKA DIREKT erkänna att "Ghost rider" är bättre än sitt rykte - att som en amerikansk recensent föreslå att Nicolas Cage gjort ett avtal med djävulen att aldrig göra en bra film igen och dessutom kränka Cages peruk är ju direkt elakt - men samtidigt slå fast att den är just den typ av tecknad serie som passar som - tecknad serie.
Det bästa man kan säga om storyn är att den är märklig. Mc-våghalsen Johnny Blaze gör, just det, ett avtal med djävulen som innebär att han på nätterna förvandlas till Ghost rider, en dödskalle som hämtar in onda själar. I jobbet ingår också en duell med djävulens son som har hjälp av ett koppel demoner som representerar de fyra elementen, jord, luft, vatten och graffiti. Lägg till en kärlekshistoria och du har just pitchat en film som kostar 900 miljoner kronor.
Nu hade "Ghost rider" ändå kunnat passera som halvskön underhållning med skräckfilmseffekter om det inte vore för några svårförlåtliga synder:
Dialogen består av just den typen av repliker som representerar (amerikansk) film när den är som jobbigast. Mc-gangster: "You got a problem with that?" Djävulens son: "As a matter of fact..." (dödar mc-gangstern) "... I do".
Filmen kvinnofierar objekt, i det här fallet motorcyklar, å det grövsta genom att låta kameran sensuellt smeka avgasrör, bensintankar och rövsvettiga sadlar ända in i oändligheten. Till slut vill du bara skrika "Hej, det är bara ett fucking transportmedel, skriv på Kyotoavtalet already!"
Slutligen: "Ghost rider" är späckad av så mycket moderniserad cowboymytologi att man borde bli rullad i tjära och fjädrar, bara för tanken att sätta upp den utanför Texas delstatsgräns.