Maryl Streep genialisk i rollen som modeorakel

"Talladega nights" var för lillebror, "Scoop" för pappa och farfar, "7 miljonärer" för din svennige granne, "Borat" blir din egen lilla pärla och snygga syrran, som älskar att hata Ebba von Sydow, kommer att älska att älska "Djävulen bär Prada".
I ett mer än demoniskt porträtt spelar Meryl Streep en moderedaktör modellerad på Anna Wintour, chefredaktör och Fashion Führer på amerikanska Vogue.
Och som hon gör det. Meryl Streep har en blick som kan döda smådjur, hon levererar sina repliker som en konstnär fördelar nya färgklickar på en tavla i ett skräckkabinett.
Streep är som Glenn Close i "101 dalmatiner", men på riktigt och i stället för hundvalpar omgiven av 101 livrädda anorektiker. Meryl Streep är en fröjd, en plågsam glädje, ett stryktäckt gapskratt.
Och resten av filmen? Jorå. Den är som helhet ovanligt belönande. Miljöer, karaktärer och det gräddtårtesmaskiga fotot är toppklass, och handlingen är mer än underhållande. Anne Hathaway spelar den nyanställde underhuggaren till La Streep, en kvinna som snabbt förvandlas från rebell light till fullfjädrad fashionista.
Hathaway förtunnas, naturligt nog, direkt i Streeps kraftfält. Den ende som klarar av att lysa själv är Stanley Tucci, drottningen av biroller.
"Djävulen bär Prada" har lite för många skavanker för att betyget ska bli det högsta. Dialogen är kvickt smart men aningen för ojämn och transportsträckig. Och slutet ska vi bara inte tala om. Det borde ha dött en lika plågsam död som någon av alla Meryls oräkneliga minkar.