Mästerligt om krigets mentalitet
Den vanliga bilden är att Hitlers fälttåg mot Moskva 1941 var ytterligt mekaniserat, att "Die Wehrmacht" föll in i landet med sina överlägsna pansartrupper och Stukasbombare. Ändå blev det inget "blixtkrig" som mot Polen, Frankrike och Balkan strax dessförinnan.
Foto:
Braithwaite förklarar mycket mer än så. Han har trängt in i de ganska nyöppnade ryska arkiven och han verkar känna staden Moskva som sin egen ficka. Tyngdpunkten ligger inte på krigsskildringarna. Istället ger författaren något så unikt som krigets ryska mentalitetshistoria ödesåret 1941. Enklare uttryckt: han dokumenterar hur en mängd ryssar från marskalkar till husmödrar slungades från panik till beslutsamhet och segervisshet.
*
Författaren vågar också ge en allsidig bild av Stalin. Stalin togs på sängen av Hitlers anfall, ja mer än så. Han tvingade sina trupper och befälhavare att vända ryggen till för att inte provocera Hitler. Tyskarna tog två miljoner fångar och lät de flesta svälta ihjäl. Trots de oerhörda nederlagen och trots kommunistregimens alla förföljelser slogs de ryska soldaterna förbittrat - en annan viktig förklaring till att tyskarna måste stanna upp.
Stalin bröt ihop för några dagar efter sin pyramidala missbedömning. Stalin med "all sin uthållighet, energi, intelligens och viljekraft" för att citera författaren. Panik utbröt när tyskarna vintertid närmade sig Moskva. Regeringen och en stor del av regeringen evakuerades eller flydde. Men då stod Stalin pall - han stannade kvar. Till generalernas fasa lät han dessutom trupperna hålla den sedvanliga novemberparaden på Röda Torget. Militärt vansinne men ett psykologiskt mästerstycke.
Ryska motangrepp följde. Dessa drev de utmattade tyskarna på flykten - deras första stora nederlag. Detta var krigets verkliga vändpunkt - inte Stalingrad som vanligen hävdas.
* * *
Om ryssarnas motståndskraft behöver förklaras så behöver tyskarnas det också. Varför fortsätta slåss i åratal när kriget ändå var förlorat? Rent vansinnigt förefaller motståndet de sista krigsmånaderna 1945. Krigshistorikern Niclas Sennerteg tar tag i problemet i en annan nyutkommen krigstegelsten: "Nionde arméns undergång".
Sista krigsmånaden - april - närmade sig den tiofalt (!) överlägsna Röda armén obevekligt Berlin. Ändå krävde Hitler i sin bunker att den förblödda nionde armén under general Busse skulle gå till motoffensiv! Motoffensiven torkade in men armén slogs nära nog till sista man.
Skräcken för ryssarna var den viktigaste förklaringen till det utsiktslösa motståndet. Skulle Röda armén tillämpa samma folkmordstaktik som tyskarna använt mot ryssarna? Att det panikartade motståndet offrade den egna civilbefolkningen orkade man väl inte tänka på.
*
Ansvaret låg hos de tyska generalerna. Sennerteg försöker lista ut hur Busse tänkte. I det längsta valde denne att lyda Hitler. Trots att yrkesmilitären i honom visste att Hitlers maniska förbud mot alla reträtter bara ledde till onödiga offer. Trohetseden till Führern var helig. In i det sista hängav sig Busse åt illusionen att amerikanerna skulle "köra in i baken" på honom. Underförstått: om vi hejdar ryssarna framför Berlin hinner amerikanerna hit först. Då kan vi ge oss åt dem!
Allt detta ligger bakom att Busse alldeles för sent gav order om ett utbrytningsförsök. Detta ledde till att oräkneliga mängder militärer och civila maldes ner i krigets köttkvarn. Själv klarade han sig och gjorde en ny militär karriär i Förbundsrepubliken.
Sammanfattningsvis: Sennertegs bok är ett hederligt hantverk om krigets hantverk. Braithwaite däremot har skapat nära nog ett konstverk.
Så jobbar vi med nyheter