Mats Ronander grävde djupa tag i bluesmyllan
En konsert som inleddes med en trevande start, följdes av ett allt mer musikaliskt spännande tilltal för att slutligen landa i en riktig klassiker.
En konstellation som uppenbarligen tilltalade publiken. Konserten blev utsåld och trängseln i lokalen stor där folk uppsökte alla möjliga vinklar och vrår för att försöka se så mycket som möjligt av vad som tilldrog sig på scenen.
Bluesbandet inledde som brukligt med några låtar för att värma upp sig själva och publiken innan Mats Ronander gör entré. En Rory Gallagher-låt känns som en föraning om vad som komma skall.
- Vi ska spela lite blues för er i kväll.
Mats Ronander har lämnat logen och tagit med munspelet. I inledningslåtarna står han för sång och munspel medan Björn Persson sköter gitarren.
Men givetvis hänger Ronander snart på sig sin gitarr som dittills legat i vila i scenmörkret och då skjuter konserten riktig fart. Första set är lättillgängligt men kort. "Hoochie Cochie Man" framtonar som främsta låt.
Andra set blir betydligt längre - och intressantare. Mats Ronander bjuder härligt "struttigt" munspel i "Good morning little schoolgirl" och när han halvvägs in i låten kastar av sig sin röda halsduk får han applåder som efter ett lyckat soloinpass.
J J Cale återfinns på repertoaren och här matchar Ronaders och Perssons gitarrspel varandra kongenialt. Det svänger lågmält men intensivt och att de båda slår i hand efteråt känns inte som inövat spel för galleriet. "Route 66" får en, förhoppningsvis, riktig texttolkning sedan Ronander påpekat att majoriteten vokalister brukar sjunga fel text till denna.
Publiken är allt mer med på noterna och inropen och extranumren blir flerfaldiga. Definitiv punkt sätts med "All along the watchtower" och den är nog mera nödlösning än från början tänkt avslutning. Reptiden har varit kort. Men Dylan-låten står ju på Bluesbandets ordinarie repertoar och Ronander kan förstås fylla i ackorden i en sådan klassiker.
En pillemariskt leende Mats Ronander trivs uppenbarligen i rampljuset denna kväll, med såväl medmusiker som publik. Björn Persson vid hans sida spelar ingalunda någon musikalisk andraplansroll utan matchar honom väl med sitt allt mer drivna gitarrspel. Och basklippan Örjan Klintberg hoppar stundtals omkring på scenen och levererar bassolo. Micke Carlsson känns emellanåt lite musikaliskt utträngd på sin kant men blixtrar till med några distinkta insatser som visar hur mycket hans instrument faktiskt tillför i den totala, bluesiga ljudbilden. Och "Broa" Broström, han presenterade ett av sina mer inspirerade trumsolon.
Utan tvekan höstens hittills roligaste jazzklubbskväll.
Så jobbar vi med nyheter