Jag gillar verkligen Merete Mazzarellas böcker. Den senaste har titeln "Det enda som egentligen händer oss", med underrubriken "Ett år i livet".
Merete Mazzarella har funderat mycket, hon tänker och tänker igen på de där småsakerna, som vi andra bara låter passera, som vi kanske också funderar över ibland, men inte gör något större väsen av.
Hon gör inte heller något väsen av det, och det är just det som är så lockande att läsa.
Hon är nyligen pensionerad, har en man i Uppsala som hon varit gift med, och fortfarande är faktiskt, samt en sambo i lägenheten i Helsingfors i Finland, en ny sambo som gör henne ofattbart lycklig men som också fått vissa gamla vänner att överge henne.
Professor
Mazzarella har varit professor i nordisk litteratur och skriver fortfarande krönikor i en rad tidningar.
Hennes förra bok hette "Resa med rabatt" och handlar om hennes nya liv som pensionär. Den blev en stor framgång i Sverige och Finland och det kommer även denna bok att bli.
Hon har skrivit böcker under tjugo år och ännu en pärla är "När vi spelade Afrikas stjärna" från 2008, som handlar om det svåra och roliga med att vara farmor.
Kärlek och arbete
På försättsbladet i hennes senaste bok finns några ord av Marilyn Monroe i en teveintervju: "Arbete och kärlek är det enda som egentligen händer oss och det ena utan det andra är inte så bra."
Temat är kärlek och arbete och hon vänder och vrider på det, med ständiga associationer till andra författare och filosofer.
Hon lämnar i denna text sin barndoms lägenhet i Helsingfors för att flytta till en ny, som hon delar med sin sambo. Hennes reflexioner när hon betraktar en liten buddhastaty som hon tagit med från föräldrahemmet speglar hela hennes livshållning:
"Den är symbolen för det som tett sig som mors viktigaste budskap till mig, nämligen att det gäller att kunna leva på två plan samtidigt, vara lyhört närvarande och omsorgsfull i sina vardagliga sysslor utan att för den skull gå ner i vardagligheterna."
Aldrig tråkig
Aldrig blir hon tråkig, hon skriver ju om livet, det vi alla delar. I denna uppkopplingens tid anser hon att det inte behövs fler som pratar utan fler som lyssnar, även inom litteraturen behövs fler som läser, inte som skriver...
Men hon tycker att samtal tenderar att bli tråkigare, eftersom den politiska korrektheten innebär att vi kan vara osäkra på vad som går an att säga, medan identitetspolitiken innebär "att ingen har legitimitet att yttra sig om någon annan grupp än sin egen: bara judar får yttra sig om judar, bara svarta om svarta, bara kvinnor om kvinnor...
Det har blivit svårare att diskutera åsikter, att utmana andras åsikter, att överhuvudtaget göra något annat med andras åsikter än att erkänna deras rätt att hysa dem."
Hopp om ungdomen
Inte sant? Därmed inte sagt att hon glorifierar den tid som flytt, långt därifrån. Det finns hopp om ungdomen, som den man i trettioårsåldern som jobbar 100 timmar i veckan som finansanalytiker i London, han som börjat drömma om ett annat liv.
"Jag tror man ska fråga sig vad man vill kunna berätta sedan på vårdhemmet. För det första måste man ju ha någon att berätta för, barnbarn som bryr sig om att besöka en.
För det andra måste man ha något att berätta som de orkar höra. Det är inte säkert att de vill höra om farfars företagsfusioner".
Och kan man berätta som Merete Mazzarella kanske hennes barnbarn gärna lyssnar, i alla fall om några år.