Medelålderns diskreta harm utan åthävor
NY FILM "HIMLENS HJÄRTA" börjar med en skilsmässa. Lars (Mikael Persbrandt) och Susanna (Lena Endre) sitter hos advokaten.
Foto:
Sedan: "Nio månader tidigare". Och filmen inleder sin resa mot avgrunden.
Simon Staho är den danske regissören som helst jobbar med svenska skådisar men som hittills - "Dag och natt", "Bang bang orangutang", "Daisy Diamond" - kvävts av sin egen längtan efter att skildra det Stora Allvaret.
"Himlens hjärta" är Stahos Bergmanfilm, hans "Scener ur två äktenskap". För det är när Lars och Susanna under ständiga parmiddagar gnuggas mot vännerna Ulf (Jakob Eklund) och Ann (Maria Lundqvist) som de gnistor tänds som kommer att bränna deras hus till grunden. "Jamen skål då", säger Ulf djävulskt leende, "för våra privata små helveten".
Under filmens 95 minuter förvandlas åskådaren till äktenskapsterapeut. Vi sitter tysta i salongen och får höra alla hemligheter, alla elakheter, alla stickkommentarer utskickade som brevbomber i dåligt förseglade kuvert. Vi lyssnar, nickar, ser deras sammanbrott - Persbrandts är magnifikt, som lövsprickning ur en bergvägg - men kan inte ens räcka dem en näsduk.
Jag tror inte att många kommer att se "Himlens hjärta". Men jag tror att många av dem som ser den kommer att gråta och skratta, mest gråta, och säga "han har filmat mitt liv" och bära den med sig länge.
"Himlens hjärta" kommer förmodligen att anklagas för att vara teatral och pretentiös. Vilket är intressant eftersom det är det sista den är. Där Staho tidigare målat upp hemskast tänkbara scenarior (knarkande kvinnor som fastnar i porrträsk och dödar sina barn) tar han här ett steg tillbaka och presenterar medelålderns diskreta harm - relationsångest, otrohet, skilsmässa - som de är, utan åthävor, utan scenkostym. Och först då blir det riktigt otäckt. Och riktigt bra.
Och Lena Endre kommer att vinna Guldbaggen nästa år. Det är inget tips, inget önskemål, bara ett konstaterande.
Så jobbar vi med nyheter