"Skämtballader har av olika skäl negligerats av tidigare forskning, förmodligen främst för att de inte har ansetts vara riktigt seriösa eller för att innehållet och språket har ansetts tvivelaktigt", skriver författarna till "Om kvinnligt och manligt och annat konstigt i medeltida skämtballader."
Författare till boken är professorn i svenska språket vid Linnéuniversitet Gunilla Byrman och poeten och litteraturkritikern Tommy Olofsson.
De presenterar alla skämtballader från medeltiden, som är kända idag.
Det är en lustig samling ballader som i halva boken analyseras för att säkerställa att de faktiskt är äkta medeltida, samt för att delvis förklara vad som menas.
Den andra halvan av boken utgör en antologi av alla i Sverige, samt några danska och norska, kända ballader från medeltiden.
Inte så få har upptecknats på Gotland och resten från södra och mellersta Sverige.
Frisspråkiga var dessa visor, eller vad sägs om följande vers;
Min mödom har jag brusigt och hängt den på en gren
Den grenen var ej långer
Men den var temligt tjock
Wid roten var han luden
Aj aj aj så luden
Oskalad uti topp
Medeltida ballader bjuder på samma frispråkighet som man än idag kan finna hos Pompejis väggklotter.
Balladen anses ha uppkommit i södra Frankrike och skrevs på occitanska, i stor utsträckning av kvinnor, som hade en stark ställning inom denna kultur.
Författarna diskuterar huruvida medeltidsmänniskan skämdes mindre än vi i nutiden eller om man skämdes för andra ting.
Man bodde trångt och den nakna kroppen och vad som därtill hör, var kanske inte lika tabu som i nutid.
Författarna drar vissa paralleller med Bellmans diktning och menar att Bellman sannolikt kände till många ballader från medeltiden.
Boken är välskriven och lättläst. I inledningen påpekar författarna att de eftersträvat ett enkelt och lättläst språk. Det har de lyckats med.