Men på Gotland är det tyst

Nyligen förde jag fram en tanke på ett 2-procentmål för kulturen i Sverige och på Gotland. En fördubbling av kulturanslagen på sikt. "Lysande" tyckte Stina Oscarson när hon informerade på Länsteatern om Skuggutredningen. Kulturministern har i härvarande tidning på direkt fråga tyckt att ett procentmål kan vara intressant.
Men på Gotland är det tyst. Här sker nästan ingen offentlig debatt om kulturens mål och betydelse eller om de ekonomiska resurserna. Om hur man egentligen har det. Om vad man behöver och vill i kulturinstitutioner och i sitt kulturutövande.
Det viskas i det gotländska kulturlivet, säger Eva Sjöstrand i ett skarpt inlägg i Radio Gotland i torsdags. Det viskas om centralstyrning, med mera. Varför är det så? Och varför tolererar man att det är så, om det nu är så?

*
Kultur är latin och betyder odling. Odlar gör man på öppna fält där vinden blåser fritt. Sådd och skörd. Bekymmer och glädje. Öppenhet och insyn.
Till Skuggutredningen strömmar nu in tankar och idéer från hela Sverige. Om någon vecka skall allt lyftas fram i en maratonuppläsning på Orionteatern. En briljant idé. Det betyder att visionären bakom den kulturpolitik som skall formas är svenska folket. Vem annars? För det är ju svenska folket som är mottagare. Inte en kulturelit i storstäder och på kultursidor. Kulturen är som luft och vatten som alla behöver.
Om man nu inte vill eller törs föra en offentlig debatt och föra till torgs viktiga tankar och behov i stort och smått. Vad göra då?
Det kanske behövs en skuggutredning också här. Ge möjlighet för alla och envar, över hela Gotland, att formulera sina tankar och behov. Och så får det bli en maratonuppläsning på Länsteatern och/eller på Almedalsbiblioteket (och ute på ön). Utan nämns nämnande, kan jag tänka. Fast det är ändå tankarna och idéerna och behoven som är viktigast att få fram.
Yes, we can, som Obama sa i sitt segertal.