HITLÅTENS HISTORIA (GT) Med sin folkmusik på beat skapade Merit Hemmingson en helt ny genre. Hennes ”Jämtländsk brudmarsch” älskas ända hit och känns igen av alla som hör den.
På Youtube finns ett klipp att se från musikfestivalen Ragnarock 1973. På Holmenkollens skidstadion i Oslo, just nedanför hoppbackarna, spelar Merit Hemmingson & Folkmusikgruppen sin Tio-i-topp-hit ”Jämtländsk brudmarsch” inför 30 000 personer.
En lysande sol, klarblå himmel, travar av Marschall-stackar, el som liksom sprakade i luften under en slags nordisk Woodstock.
Det var en tid då hon publikt stod på sin musikaliska topp med den fåra hon plöjt genom det svenska musiklivet; det som kommit att kallas ”folkmusik på beat”.
Mest av allt slog just denna brudmarsch, som hottades upp med hammon och trummor så att den lever gott än i dag.
– Den har nog blivit en slags signaturmelodi, säger hon. Och det är väl kul! Att ha en signatur!?
Reportageserien ”Hitlåtens historia”, den här gången med Merit Hemmingson. Merit är en legendar som gått sina egna vägar utan att snegla åt vad som varit gångbart. För sin epokgörande musik valdes hon i vintras in i Swedish Music Hall of Fame.
Vi ses i bostaden i Visby innerstad, jämtländskan från Gärdsta vid Storsjöns strand bor ju på Gotland sedan åtta år. Här har hon till slut hittat hem och börjat rota sig, hon som aldrig kunnat stå still.
Livet har till dels varit en jakt på ett såväl yttre som inre lugn. Gärdsta var för litet, Stockholm på tok för stort, Leksand, ett par vändor i Skåne och några år i Norge har också passerat revy.
Men så hamnade hon på ön i Östersjön och för första gången, ja, så säger hon det, för första gången har hon riktigt, riktigt landat.
Även om hon tidigt ville bort från Jämtland bär hon vildmarken inom sig; det vidsträckta landskapet, de blå tonerna, fjällen och havet är för henne två sidor av samma lugn.
Hon lyssnar sällan på musik, definitivt inte på sina egna plattor, istället tar hon en promenad ner till stranden och låter vattnet väsa in i hennes inre.
– Jag längtar till fjället ibland, till fäboden där brorsan driver en fjällanläggning. Men här har jag vattnet, det gör mig lika gott.
I musikrummet hänger tavlor, guldskivor, diplom, foton och affischer från en lång karriär i toner.
Senaste skivan ”Merit”, producerad av Tobias Fröberg, kom i fjol. Dessförinnan gav hon ut en hyllning till jazzpianisten Jan Johansson, ”Hommage till Jan”.
Men vi går bakåt i tiden, tillbaka till 70-talet då hon med sin okristliga musik vände upp och ner rättrogna evangelister och fick kalla handen när hon ville in i kyrkorna.
När hon var fyra hade hon bett om, och fått, ett dragspel av mamma och pappa. Sedan dess är musiken hennes väg.
Obändig har hennes vilja varit och lika roligt är det än i dag.
– Jag har alltid varit frilans inom musik, jag har aldrig gjort något annat, kan du förstå! Drivet har alltid funnits och vet du, det är fortfarande precis lika skoj.
Minns du första uppträdandet?
– Jodå, i söndagsskolan, jag sjöng ”Jag är en solklimp för Jesus” istället för solglimt. Sedan började jag själv applådera, du vet, man fick inte applådera i kyrkan, men de som var där hängde på.
Men just hammondorgeln...nej, hon minns inte. Det var piano först, hammondorgeln blev hennes instrument först som 27-åring. Kärleken varar än, med armar och ben får hon tonerna att sväva och stå stadigt i basen. Hon älskar bas, säger hon. Hör hon ett band så lyssnar hon alltid särskilt på basisten.
Vi tar oss framåt i tiden här, karriären skulle kräva en hel bok, men efter tre skivor – en live med egna gruppen ”Meritones” samt två med tidens hits – satt hon där på EMI Music Publishings kontor i Stockholm och spånade på sin framtid.
Vilket skulle vara nästa steg? Vilket ackord skulle hon slå an härnäst?
– ”Varför inte svenska folkvisor” sa Bengt Sundström som var chef. Så klart, tänkte jag. Bengt Palmers hade just börjat som producent, han var nytänkande...det här var ju något som ingen tidigare gjort.
Det blev en trio album som gått till den svenska musikhistorien och som alla sålde guld, vilket var ovanligt för instrumentalmusik; ”Huvva”, ”Trollskog” och ”Bergtagen”. Alla fyllda med visor från den svenska folkskatten ty det var en brunn att ösa ur hon funnit.
Vilket var ditt förhållande till folkmusiken då?
– Egentligen inget alls, inte mer än att jag älskar moll-tonarten. Det har jag alltid gjort, en slags vemod som jag tror sitter i djupet av folksjälen.
Konsten är att tillföra något eget till redan befintliga kompositioner, vilket Merit med emfas gjorde. De rytmiska stråkarna passade gott tillsammans med hammondorgelns lugn. Men tilltaget uppskattades inte av alla.
I barndomen vann Merit en tävling ordnad av tidningen ”Filmjournalen”; ”Skriv brev till någon du beundrar”. Merit fick sitt brev till sångerskan Alice Babs publicerat; ”Jag är lite stolt för ibland låter jag som Alice Babs” skrev hon.
– Som pris fick jag ett brev från Alice, ”du ska inte låta mig, du ska låta som dig själv”. Det där har jag tagit med mig.
1966 ropade publiken ”Judas” åt Bob Dylan när han elektrifierade sina egna låtar, sprungna ur den amerikanska folktraditionen. Liknande fick Merit erfara. Hon ler åt minnena, i dag känns de snudd på osannolika.
– Vi var på kyrkoturné men i Härnösands domkyrka fick vi inte komma in, ”Det här är ett rum för andakt och ingen konsertlokal”, sa prästen. Och på Delsbostämman sågs vi som varnande exempel på hur folkmusiken inte skulle låta.
”Jämtländsk brudmarsch” finns inspelad på såväl ”Huvva” som ”Bergtagen”. Den första i en som hon tycker rätt tråkig pianoversion, den andra, med titeln ”Jämtländsk brudmarsch 73”, betydligt mer upptempo.
På Spotify har den i dag runt 200 000 lyssningar, på sin tid låg den bland annat fyra veckor på ”Tio-i-topp”, vilket inte var vardagsmat för instumentalister.
– Att överhuvudtaget ges ut på singel var ovanligt, säger hon.
15 december 1973 gick den in som femma, vilket blev dess högsta placering. Efter ”Goodbye yellow brick road” med Elton John och ”Knockin’ on heavens door” med Bob Dylan i topp, men före exempelvis Ringo Starrs ”Photograph” och ”Ballroom Blitz” med The Sweet.
Inspelningen av 73-versionen gjordes i EMI-studion i Skärmarbrink mitt under pågående turné tillsammans med Folkmusikgruppen. Det blev första spår av totalt 17 melodier på skivan.
Brudmarschens melodi betecknas som traditionell, som visa med text av tonsättaren och skriftställaren Wilhelm Peterson-Berger kallas den ofta ”Jämtlandssången” och betraktas inte sällan som landskapets nationalsång; ”Så tåga vi tillsamman bort/mellan Jämtlands gröna ängar bort/ mellan nyland som prunka fulla /av bröllopsblomsters prakt”.
Att det är just en jämtländsk visa, vad betyder det för dig?
– Det betyder mycket, så klart. Där finns ju mitt ursprung.
Vad har gjort din version så stor, som du ser det?
– Det finns såväl enkelhet som djup, dur och moll. Det enkla är det geniala, det är lätt att krångla till saker, det har jag gjort många gånger. Men den här inspelningen...folk älskar den.
Den här tiden, tidigt 1970-tal, har gjort avtryck i såväl den svenska musiken som i Merits eget liv.
Ofta, ofta kommer människor fram; ”Du, jag har dina gamla album”, och hon inviteras till såväl nostalgiska festivaler som mer nutida; på både ”Psykjunta” i småländska Alvesta och ”Frukta inte skogen”-festivalen i Dalslands urskog har hon varit framträdande akt.
I september är hon bokad till en happening i Uppsala med såväl Kebnekajse som Kaipa på scen.
Vi målar den här intervjun i ljusa färger, men allt i den instrumentala tavlan är inte lättja och framgång.
För som för många andra gick det ett tag alldeles för fort. Som en slags fånge i sin egen framgång hängde hon bara med...och där hemma gick man och två små barn.
– Jag försummade dem, det gjorde jag ju. Allt bara snurrade, jag fattade ingenting, mer än att jag inte räckte till. Så jag bröt upp gruppen, säger hon.
Bara sådär?
– Ja...1974, när vi stod på toppen. Vi hade gjort turné och album med Beppe Wolgers (”Det for två vita duvor – folkton i Vikens kapell”) men sedan var det nog, det blev för mycket.
Modigt, kan jag tycka?
– Ja...men jag behövde stanna upp och komma bort. Och så ville jag sluta när jag var på toppen.
Istället gick hon in i tystnaden. Lämnade Stockholm, flyttade till Leksand och tog två sabbatsår för att hämta sig efter de där snabba åren.
När hon nu ser tillbaka gör hon det dock med glädje. Tänk att ha fått vara med om denna framgång, funderar hon.
– Även om jag inte fattade så mycket....det är synd, man borde levt mer i nuet.
Hur ser ditt ”nu” ut nu?
– Jag har precis köpt en ny orgel. Och jag känner att jag vill tillbaka till folkmusiken, det är det som varit bäst för mig. Säckpipa och orgel är fint ihop, inte så mycket kostigheter...jo, jag vill tillbaka. Jag ska tillbaka.
Och spela in en ny signatur?
– Ja, varför inte!?
Är du stolt över den där låten? Jag tänkte att du kanske inte ville prata om din gamla musik när jag föreslog den här intervjun? Det är ju faktiskt nästan 45 år sedan.
– Jamen det är klart jag är stolt. Det är jätteroligt att prata om, det var en alldeles speciell tid.
Jo, förresten. Procul Harum, ”A Whiter Shade of Pale”. Visst har den låten med sina orgeltoner haft en påverkan på Merit Hemmingsons val av instrument. Så tänker hon. Visst har den det.