Många känner nog främst igen honom som lagman och stridbar debattör. Men i sina krönikor kommer han att visa prov på en helt annan sida: den store kulturentusiasten.
– Det känns skitkul att få utlopp för den här ådran. När jag har synts i media tidigare har det alltid varit som jurist, inte som privatperson. Nu får jag äntligen möjligheten att tala ur mitt eget hjärta, dessutom om något som ligger det så nära, säger han.
Kulturintresset har Mikael Mellqvist med sig från barndomen.
– Jag var ett äckligt brådmoget barn som började sluka Strindberg tidigt i tonåren. Det berodde nog mycket på min mamma, som såg till att det fanns böcker hemma och alltid uppmuntrade mig till läsning, säger han.
Han beskriver sig som en kulturell allätare, lika begeistrad i den armeniske kompositören Aram Chatjaturjan som i progg-rock.
Fast möjligen är det inte så långt mellan juridiken och kulturen som man tror.
– Jag har lärt mig oerhört mycket av det juridiska språket.
– Främst faran med floskler och fikonspråk, något som både jurister och kulturpersoner lätt faller tillbaka på.
Just nu är han involverad i ett projekt där hans två stora intressen möter varandra: en bok om konsten och arkitekturen i Gotlands tingshus.
– Förutsatt att allt går som planerat sitter jag vid ett bord och signerar böcker på bokmässan i september.
Mikael Mellqvist har tidigare drivit en egen blogg. Men det här är första gången han skriver en ”riktig” krönika.
– Att hitta på ämnen och resonera kring dem är egentligen inte speciellt svårt. Det är det däremot att formulera sig på ett sätt som är koncist, stringent och, viktigast av allt, slagkraftigt.
Den krönikör han själv läser med störst behållning är Johan Croneman.
– Där har vi någon som aldrig hukar i blåsten.
Och vad kan läsarna vänta sig av dina krönikor?
– Två saker. Jag vill väcka känslor och tankar. Om det skulle innebära att en och annan blir förbannad: skitsamma!