Mikael Ramel går sin egensinniga väg

Mikael Ramel gör en nysatsning.
Första färska skivan på 19 år, "Vilken skillnad", följs av turné, en sväng som i helgen nådde Visby och Enzo.
Sin storhetstid hade Mikael Ramel under 70-talets proggera med fyra album och en mängd turnéer på egen hand eller ihop med musikerkollegor. Fläsket Brinner var en sådan konstellation och med vilka han också spelade in ett dubbelalbum 1974.
Under 80-talet kom tre album och så tog det stopp för en längre tid efter "En för alla" 1986. Även om radioliven "Rambalaja" kom 2000 men i en upplaga om endast 200 ex.
Mikael Ramel spelar själv gitarr och med sig som kompare har han Mats Öberg-synt. Duon sammanstrålade på Mosebacke för ett par år sedan, fann varandra och samarbetar nu musikaliskt.
Först gör de ett lågmält akustiskt set medan det andra blir förstärkt såväl ljud- som instrumentmässigt av bas, trummor och congas.
Låtlistan är blandad. Givetvis blir det en hel del från nya albumet. "Om jag vunne en miljon", "Duo-fest" och "Fifteen-Love" är bidrag som håller för framtiden. Instrumentala, återfunna pastischen "Blindgånglåt efter Käppolle d.y." sitter bra som ett mellanspel. Ett par coverlåtar lägger han faktiskt också in, bland dem Eddy Grants "Give me hope Joanna", givetvis försedd med egen text.
Men även fansen som hängt med sen 70-talet kan andas ut, de får flertalet av sina favoriter och när "Artificiell prana" intoneras kommer många på fötter.
Mikael Ramel visar upp en påtaglig spelglädje, uppenbarligen trivs han med att åter stå på scenen och ha en dialog med sin publik. I texterna märks emellanåt arvet efter pappa Povels ordekvilibristiska ådra tydligt, det är mycket ordlekande, allitterationer och där småfyndigheter ofta genomsyrar raderna.
Mikael Ramel går sin egensinniga väg och skapar personligt utmejslade texter. Ska något förbättras är det musiken, som några gånger tenderar att kännas seg. Men när man bildar kvintett svänger det till rejält. Mikael Ramels "comeback" i rampljuset känns helgjuten.