Mikael Wiehe har markerat mot orättvisor. Protesterat mot diktaturer. Haft en rakryggad hållning och visat självklart mod.
Med allt detta (eller trots detta) i bagaget har han faktiskt blivit folkkär, vilket känns hoppfullt i vår tid. Hemligheten är nog hans ödmjuka framtoning, de skarpa texterna till trots, melodierna och arrangemangen som är så lätta att ta till sig. Sätter sig i skallen och man gnolar vidare. Musikens funktion är ofta att föra ut texten. Musiken blir ett redskap. En effektiv strategi för att skapa opinion och förändra människors attityd till hur vår värld ser ut.
Han sjunger oss sanningar som tar död på gamla "sanningar". Ta till exempel låten "Titanic". Det osänkbara fartyget, som ändå sjönk. Parallellen till den osänkbara kärnkraften är uppenbar. Den som också kan sjunka. Som redan gått på några isberg. Frågan är bara hur länge det dröjer innan det stora isberget dyker upp, när man fortfarande väljer att köra full fart framåt.
Wiehe tog stark ställning mot Allendes diktatur i Chile. Han lyfte fram protestsångaren Victor Jara ("du struntade i de härskandes hot") som torterades och sköts av regimen.
Och så kommer Wiehe plötsligt med underbara nära sånger som "Det här är mitt land" som känns som en ny nationalsång.
Mikael Wiehe är ett gott exempel på att kultur kan påverka och förändra - människan och samhället. Kulturen som en stark kraft, inte minst politiskt. När man såg den stora blandade publiken i Stora Gåsemora lada på Fårö en vacker julikväll, hur den levde med och hade orden på sina läppar. Då blir det uppenbart att kulturen kan spela roll i människors liv. Då formas medvetenhet. Då börjar man tänka och reflektera, bry sig om det som finns där ute.
Wiehe säger i en intervju redan 1971 att han "vill nåt" och då är musiken ett medium. Men inte bara ett medium, för då kan musiken bli platt. Människor tänder ofta på musiken och arrangemanget, hänger med på en refräng för att så småningom bli intresserad av hela texten, lära sig den och reflektera över den. Så kan förändringens vind börja vädra i en människa.
Wiehe fick 1971 frågan vad han gör om tio år. Skriver låtar, jobbar med kulturpolitik och spelar i en grupp, blev svaret. Och så blev det många tioårsperioder framåt. Han ville också se en politisk förankring av musikrörelsen. Men därvidlag kan man ha sina funderingar. Den politiska medvetenheten verkar inte vara så utbredd inom musikrörelsen idag, ej heller bland kulturarbetare i övrigt.
Det är här det behövs en ny medvetenhet och en både bred och spetsig debatt. Att se kulturen som en murbräcka. Den önskas på Gotland och i Sverige i växande grad.
En politisk medvetenhet à la Mikael Wiehe - att sjunga, måla, dansa, författa och teatra oss sanningar.