Min taktik var helt fel...

Det finns stunder man aldrig glömmer.
Ett tillfälle som etsat sig fast i mitt minne är när jag för ett antal år sedan hade en artikelserie i GT som berättade om ungdomsarbetslöshet. Det var som det brukar, i början var det jätteroligt och det var lätt att hitta saker att skriva om, personer att lyfta fram och så. Men med tiden blev det svårare och svårare och segare och segare.
Så en dag, när vi träffade en grupp arbetslösa ungdomar för att presentera dem i tidningen, sa en kille något som gick rakt in i hjärtat: "Man är så anonym som arbetslös, man ska söka jobb men det finns ju inga. Att ni kommer hit och skriver om oss är ett bevis att det i alla fall finns NÅN som bryr sig".
All leda, allt gnat var på en sekund värt varenda sekund. Precis lika glad som han var för att någon brydde sig om honom, lika glad blev jag att någon brydde sig om vad JAG gjorde. En liten detalj, några minuter av en arbetsdag och där fanns hela kärnan i det man vill uppnå på något sätt.
Så lätt är det att göra en reporter glad.
Att göra en reporter irriterad är också lätt. Och betydligt vanligare....

För en tid sedan hade kollegan/konkurrenten ganska stort uppslaget i tidningen hur man kör i rondeller. En angelägen kunskap för många. Efter publiceringen roade jag mig med att kolla hur många som körde rätt, det blev ju en mer synbar mätning av hur många läsare dom har. Inte många om man ska tolka rondellkörningen.... Jag försöker att inte reta upp mig när folk struntar i att blinka, men ibland går det av bara farten, när bilisten i sista sekunden fäller ner blinkersen i samma veva han/hon svänger, kan jag svära till och göra en helt obefogad rivstart så grusen stänker.
Så bråttom har jag inte, ilskan kommer nog mer från att jag vet att jag har rätt men inte kan göra något åt det eftersom det finns en massa dumskallar som har fel, gör fel, hela tiden.
Detta tänkande gäller inte bara trafiken.
Det är jättesvårt för en människa som alltid har rätt att leva bland folk som alltid har fel.
Tro mig.
Helt fel kände jag mig dock i lördags på den i övrigt urmysiga festen i Hemse ishall. Jag drack lättöl, vilket jag inte brukar göra, och det var jag ganska ensam om. En nyttig upplevelse på många sätt. Hade dock haft förhoppningen att få dansa lite vanlig hederlig styrdans. En bugg eller två och i bästa fall en schottis.
Kanske gav jag upp för fort och lätt. Kanske borde jag ha väntat kvar eller varför inte bjuda upp själv. Min taktik var, så här i efterhand, helt fel. Jag ställde mig väl synlig mitt på golvet, försökte se glad ut och gungade lite i takt med musiken för att markera danslusten. I och för sig funkade det för en gammal synnerligen trevlig klasskamrat förbarmade sig över mig med inledningsfrasen: "Hej din gamla panelhöna" och jag fick dansa till slut.
Nu, efteråt, kom jag på att jag själv aldrig i livet skulle bjuda upp en människa som stod helt synlig mitt på en öppen plats. Hur pinsamt skulle det vara att lomma därifrån om man fick ett nej?
Får nog börja gå ut lite oftare och fila på det där med signalerna...

I Hemse fick jag också förklaringen till varför så få anmält sig till 25-årsfirandet av grundskoleavslutningen, årskull 1964. Det blir en egen fest i sommar, i och för sig bara med Högbyskolan men ändå, det blir med all säkerhet roligare än festen i april där 13 (!) från hela min skola är anmälda.

Fusket med medlemsregistren i SSU fick mig att tänka på min egen historia som aktiv i ett politiskt ungdomsförbund. Vi fuskade inte med medlemsantalet eller något annat, däremot finns det en sak vi gjorde som jag inte är så stolt över i dag. Det var 1 maj när vi i CUF hade som tradition att städa vägkanterna i socknen. En i sig fantastisk insats som vi gjorde helt ideellt. Men när vi skulle åka till tippen i Hemse med allt skräpet tyckte vi det var jätteroligt att köra förbi torget där det var första maj-tal. Det var roligt för att traktorn, med vagnen full av skräp, skramlade så mycket att det störde talarna på torget. Var vi på riktigt bushumör tog vi ett extra varv... Det var väldigt barnsligt och respektlöst och någon borde ha sagt till oss på skarpen.
Såg i teve hur en kvinna fick kväljningar när hon skulle städa ett skåp under diskbänken hemma hos en annan familj. Där låg två torra pommes, några tomburkar och en skrynklig plastkasse. Det tyckte hon var så äckligt att hon höll på att kräkas, på riktigt. Undrar hur hon gör när hon rensar avloppet i badrummet. Då har till och med jag svårt att hålla magen i schack.

För övrigt ser jag enormt mycket fram emot nästa veckas avsnitt av Hundra höjdare med Filip Hammar och Fredrik Wikingsson. Hittills har Kristian Luuk, Olle Palmlöf och Henrik Schyffert varit gäster. Nästa vecka är det Spy Bar-Fadde och Big Brother Linda som ska sitta i soffan! Eller också skojade dom bara med oss i måndags.