Mina dagar som gute på Skansen
Den mogne läsaren, som dock ännu inte är att betrakta som ren fallfrukt, minns kanske när det visade sig, att gotlänningarna var lite specifika rent fysiskt.
Det väckte stort intresse i vetenskapliga kretsar. TV, tidningar och radio sände representanter för att studera och berätta om fenomenet. Extra intressant var en nya zeeländsk professors uppgift, att samma förhållanden konstaterats hos maori-folket. De hade också dubbel uppsättning av vitala grejer. Frågan var förstås om gutar och maorier någon gång i forntiden haft någon form av samröre.
En del teorier uppställdes om det där, men det skulle leda för långt att här gå in närmare på dem. Bland annat skulle man kunna hamna i en total omvärdering av alla vikingafärder.
Nämnas kan i alla fall att maorierna tidigare ägnat sig åt ett bollspel snarlikt pärk. Dessutom utövade man något slags varpa. Dock med den skillnaden, att man inte kastade stenarna på pinnar utan på varandra.
Jag var nattredaktör på GA vid den tiden då gutarnas särart upptäcktes och skrev själv en del rubriker om det. Som nattredaktör fick man ju med jämna mellanrum åka för att röntgas och kolla sitt senaste magsår. Döm om ens förvåning då röntgandet också utvisade, att jag var försedd med en extra kota och dubbla urinledare. Trots att jag föddes i ett finskt pörte med en kroknäst gumma som jordemor.
Det gjorde att man med ens kände sig som en äkta gute. Det ska ju annars normalt ta en fyra- fem generationer för det. Jag började skriva en del vers på gutamål och blev rent av invald i Gutamålsgillet. På den tiden var det minsann inte bara att anmäla sig. Det var mera som DBV, Rotary, Lions och S:t Knuts gille. Dock kunde man komma i vanlig hemstickad tröja.
Jag blev alltså invald, sedan det visat sig att jag kunde uttala både "äugleaugu" och "Ska´t däu skraid kränku en tanke?" Dessutom citerade jag en vers som gick ungefär såhär:
Nöis gick soli ner.
Källingtretu håirs int länggar.
Astu Olle bläir sintar
u pickar häud av hynsi
bäi strandvallar bak Aikste.
Muffen u mummen
di slas där me skaidar
u gard´n gar sakte ti ro.
Allt det där sammanföll med firandet av Svenskhetens Dag på Skansen. Eftersom jag så att säga rent fysiskt var utrustad på rätt sätt och dessutom ganska bra på diftonger, blev jag utsedd som typisk gotländsk representant. Man skulle nämligen ha en från varje landskap. Själve generalen för evenemanget var för övrigt från Skärholmen och trodde att mitt namn var ett urgutniskt sådant. Han hade inte reagerat annorlunda om jag hetat Avar Strabain.
För ändamålet införskaffade jag förstås en gotlandsdräkt. Den fick jag köpa av en före detta folkdansare, som lagt på sig 35 kilo och inte längre kom i dressen. En söm i byxorna hade gått upp redan för 20 kilo sedan, då han för sista gången utförde oxdansen.
Iförd hans dräkt satt jag alltså på Skansen och var genuint gutniskt pittoresk. En krumhornad gotlandsbagge hade forslats upp från Småland (!) och gick tjudrad vid ett ekbord. Där satt jag och åt kajpsoppa, ugnstrull, lambskallar och saffranspannkaka. Dessutom brast jag då och då på äkta mål tillexempel ut i ett: "Flytt pa er sakrans vaivelbuckar u faitsniglar, annars slar ja baini av er". Det fick jag alltid applåder för.
Mellan sopporna och pannkakorna gick jag bara omkring med nävar i lummar.
På nätterna delade jag ett litet 1700-talstorp med en norrbottnisk lapp. Man ville väl så att säga ha de mest exklusiva för sig. Han förevisade med over head-bilder hurusom skallmätare mätte huvudena på hans far- och morföräldrar för att fastställa rasskillnaderna. Dessutom demonstrerade han lassokastning på en ren av trä och bjöd på kaffe med salt i istället för socker. Fi fan!
Lappen skulle också jojka vid den avslutande stora soarén. Själv skulle jag sjunga Gamble Valu till eget gitarrkomp. Lappen var emellertid nervös inför det där framträdandet och ville öva nätterna igenom. Därav blev Skansens kringgående getter irriterade och förde också de ett jävla liv. Jag var därför helt utsjasad då jag skulle framkväda Gamble Valu och kom mycket riktigt av mig. Dessutom brast i vanlig ordning a-strängen.
Sådana upplevelser blir förstås till minnen för livet. Jag har en del bilder från de där Skansen- dagarna. Roligaste bilderna är när den krumhornade baggen retat upp sig på en närgången get och sliter iväg ekbord och allt så att kajsoppan skvätter omkring.
Jag hade egentligen tänkt att visa en del av bilderna nästa vecka. Men detta får bli det avslutande kåseriet under GA-sejouren. Kontraktet löper egentligen till årsskiftet. Men månaderna som är kvar betraktar jag som outtagen semester och sätter härmed punkt efter i det närmaste två år.
Trevlig fortsättning! Och tack för alla uppmuntrande kommentarer under de två åren.
Så jobbar vi med nyheter