Mirja Unges noveller skaver
- Det var roligt att testa en ny genre, att se vad som hände när jag inte behövde hålla på i två år och bygga upp en hel värld, säger Mirja Unge.
Ordet må ha blivit en nulitterär klyscha - men att hävda att något skaver känns sällan så passande som när Mirja Unges skrivande ska beskrivas. "Brorsan är mätt" är inget undantag.
De 16 novellerna är ytligt alldagliga - en kvinna får besök av sin brorsa, en annan besöker sin pappa på julafton, en ung tjej förlorar sin oskuld, en familj åker på campingsemester - men ändå sker läsningen med en ständig närvaro av skevhet och lättare andnöd.
Det vanliga är aldrig särskilt ordinärt, när Mirja Unge hållit i pennan.
- "Brorsan är mätt" består av mycket brorsor, farsor och psykisk sjukdom. Jag hade inte tänkt att det skulle finnas något gemensamt tema, men det kanske det gör ändå eftersom jag skrivit novellerna under en tid då det funnits vissa saker jag vill undersöka, säger hon.
Närvaron av det skavande fastslås redan i bokens första mening.
En kvinna har fått ett telefonsamtal, hennes bror har rymt från psyket, troligen är han på väg till henne: "Det blev nån oro efter att dom ringt, gick runt där i lägenheten gjorde jag och jag hade ju och läsa men inte kunde jag läsa för den där oron som kommit och inte försvann."
Obehaget - ogreppbart men omöjligt att missa - släpper inte förrän boken slagits igen 200 sidor senare, om ens då.
- Oftast vill jag beskriva ett tillstånd, försöker skriva mig in i en särskild stämning. I novellen "Brorsan är mätt" händer det ju inte så mycket på ytan, men inom henne och brorsan utspelas desto mer.
Redan 1998, när hon gav ut den Katapultprisbelönade debuten "Det var ur munnarna orden kom", började recensenterna skriva om det speciella Mirja Unge-språket. Att hon använder en unik form av meningsbyggnad går inte att förneka, men hon håller inte med om att hennes språk är konstant.
- Nej, jag tycker mina romaner har olika språk. Däremot kan jag känna mig inlåst i ett visst sätt att uttrycka mig när jag jobbar med en roman, den ton jag skapar för den får jag leva länge med.
Att skriva noveller innebar en möjlighet att byta språk oftare.
- En novell kan ju ta en vecka att skriva, det var en befrielse. Men samtidigt kräver noveller nya idéer och tonfall hela tiden, det kan också vara pressande, säger hon.
Noveller står inte särskilt högt i kurs i Sverige. Konsensus verkar råda bland bokförlagen att formen inte säljer - och skulle den av någon anledning ändå sälja så hade författaren ändå sålt mer om det varit en roman som levererats.
När jag i vintras intervjuade Jonas Karlsson om hans författardebut lät det som att hans förlag ställt in honom på att inte många skulle bry sig, eftersom han skrivit en novellsamling. Hur var det för dig?
- De hade blivit gladare om jag skrivit en ny roman, det kan jag säga. Och det märks att det är en novellsamling, upplagan är mindre och media är inte lika intresserade.
Varför det är så har hon inget svar på.
- Nej, men det förvånar mig. Det är ju utmärkt att läsa noveller.
Mirja Unge får genomgående rätt lysande recensioner för sina böcker, även så för "Brorsan är mätt".
Undantaget kom möjligen i Svenska Dagbladet, där recensenten tyckte att Unge gick lite på tomgång, även fast hon var en "gudabenådad ordmästare" som precis gett ut en bok med "fler fenomenala meningar än de flesta författare kan hoppas skrapa ihop under ett helt författarskap".
Recensenter fokuserar ofta på HUR du skriver, inte VAD. Kan inte det vara tröttsamt?
- Jo det kan vara irriterande, det är ju inte bara språk, utan språket och innehållet hänger tätt ihop för mig, men att det blir fokus på språket beror ju också på att jag själv tycker att språket är viktigt och att jag kanske jobbar lite mer som en poet.
- Men i recensionerna av min pjäs "Var är alla?" så handlade det mer om ämnet än språket. Men så handlade ju den om våldtäkt också, lägger hon till.
Just nu jobbar hon på manuset till en ny pjäs som beställts av Göteborgs stadsteater för nästa år.
- Men jag vet inte vad den handlar om än riktigt. Det får vi se, avslutar hon.
Så jobbar vi med nyheter