Mord utan riktig blodsmak i munnen

Det är andra gången som mördaren från Skottland äntrar Romateaterns scen. För den, som undertecknad, inte såg MacBeth 1998, blir det svårt att jämföra onsdagkvällens premiär med tidigare uppsättning. Men förväntningarna skruvas upp av tragedins tema: mord, ärelystnad och den sjukdom som följer i ondskans spår.
Pjäsen bygger löst på krönikor om MacBeth, kung av Skottland på 1000-talet, och skrevs av William Shakespeare omkring 1606. Det är också det drama i världslitteraturen som är mest mytomspunnet och förknippat med vidskeplighet. En förbannelse sägs vila över pjäsen och för att undvika otur refererar man som regel till verket som "den skottska pjäsen".

Ung ensemble
Hur mycket nervositet myten genererar hos den relativt unga ensemblen låter jag vara osagt. De tre rödklädda häxorna, som i början av pjäsen spår fältherren MacBeths framtid som kung av Skottland, ger i alla fall ett säkert intryck. Och man ryser vid åsynen av de hårfattiga figurerna som ivrigt slickar sina blodiga fingrar.
MacBeth, som slits mellan lojaliteten mot sin kung, Duncan, och sin hunger efter makt och ära, ser mest förvånad ut. Regissören Thomas Segerström har i den här uppsättningen lagt större vikt vid den inre monologen, men det är svårt att följa det som händer i MacBeths inre. Däremot är pjäsens frågor om vilka vi är och vad som är vårt öde lika aktuella i dag som för 400 år sedan.

Ondskans stig
Makthungriga Lady MacBeth är desto lättare att ta till sitt hjärta, när hon på sitt iskalla och skoningslösa sätt lockar och pressar sin make in på ondskans stig med formuleringar som "jag skulle skämmas om mitt hjärta var lika blekt som ditt". En av de starkare scenerna är också när hon själv får svårt att hålla samvetets demoner ifrån sig och i sömnen irrar runt med blod på händer som hon frenetiskt försöker tvätta bort.
Trots att det ena mordet följer på det andra under makarna MacBeths väg mot makten, så finns det flera tillfällen då publiken skrattar till, i den på premiärkvällen näst intill fullsatta klosterruinen. Veronica Sinclairs försupna portvakt lockar fram de första garven när hon pratar om spriten "som till och med sätter ståndspersoner ur stånd".

Handslag med döden
Den komiska höjdpunkten nås annars när MacBeth bokstavligt talat skakar hand med döden. Den forne vännen, Banqou, gör en lysande uppvisning på den nye kungens gästabud.
Kanske är det också lättare att frambringa skratt än att få den giriges ångest och plågor att kännas i magtrakten. Men man känner verkligen med Conny Vakares Macduff i hans sorg och revanschlust. Det är ändå när mystiken och häxorna tar över scenen och när galenskapen visar sitt ansikte som det bränner till ordentligt.
Kostymerna är traditionsenligt fantasifulla och jätteläckra, med undantag från MacBeths första kreation där två korslagda svärd på ryggen gör honom lite väl lik en viss Karlsson på taket.
Men när mörkret lägger sig över de drabbade själarna, facklor tänds på scenen och den keltiskinspirerade musikens säckpipor och dånande trummor fyller ruinen, landar man lätt i de karga högländerna. Ruinen tas, liksom tidigare år, väl tillvara när skådespelarna rör sig både på och bakom scenen.
På det hela taget får publiken följa med på en spännande och fartfylld resa. Men det är någonting som fattas för att man ska bli riktigt engagerad i denna klassiska kamp mellan gott och ont.

Mord utan riktig blodsmak i munnen

Den inledande blixtknallen får publiken att hoppa till i stolen. Men det blir ändå aldrig riktigt otäckt på den skottske fältherrens mordodyssé mot mänskligt förfall.Det som ger fart åt föreställningen är de blodslickande, hårfattiga häxorna och Lady MacBeths galenskap.