Mordhot är mordhot och inget annat
Theo van Gogh var en känd debattör och rabulist i Holland som öppet hånade muslimer och islam. Han mordhotades men tog det med en klackspark. Han sa att de som önskade mörda honom var fega stackare utan mod. Theo van Gogh sköts ned av en marockan på öppen gata i Amsterdam år 2004.
Foto:
Den svenska debatten om mordhotet mot konstnären Lars Vilks är intensiv just nu. Kulturskribenterna i de stora medierna tycks tvingade att välja sida i frågan om Vilks tecknade rondellhund, med profeten Muhammeds huvud, är ett bra konstverk, eller inte.
Alla skribenter vill samtidigt försvara den svenska tryckfrihetsprincipen, till varje pris. Debatten ligger på en invecklad intellektuell nivå och den är svår att följa i sak.
Sköts på öppen gata
Skribenterna förefaller vara mera intresserade av teckningens konstnärliga kvalitet och mindre av själva mordhotet mot konstnären. Mordhotet förringas genom att, såsom i van Goghs fall, behandla dem som står bakom hotet såsom vilseledda knäppskallar eller fanatiker.
Det är naivt och livsfarligt. Det finns flera exempel som bevisar det.
Pim Fortuyn var också en känd debattör och rabulist som hånade muslimer och islam. Han var dessutom homosexuell och gjorde öppet homosexuella anspelningar på muslimska män. Fortuyn sköts ned på öppen gata när han kom ut från Radiohuset i holländska Hilversum efter en intervju.
Gärningsmannen motiverade mordet med att han måste stoppa Fortuyns hån av muslimer och islam.
Några av dem som nu debatterar Vilks teckning av Muhammed som hund, exempelvis Ulrika Knutson och Jan Guillou, menar att Vilks enbart är ute efter lättköpt konstnärlig berömmelse genom att ge sig på lättkränkta troende muslimer.
Det är en barnslig ståndpunkt. En sådan skribent har kallat Vilks teckning för "en konstfilosofisk grimas".
Naiv ståndpunkt
Vad i Vilks teckning är då värd den heta debatten? Är det tryckfriheten eller den konstnärliga kvaliteten? Debatten tycks nu svänga mot att Vilks hundteckning är en fråga för konstvärlden. Det är en hemsk tanke!
Den norske bokförläggaren William Nygaard skottskadades dödligt efter det han publicerade Salman Rushdies bok Satansverserna som kritiserar islam. Nygaard trodde på tryckfrihetens goda sak och tog inte mordhoten på allvar. Han hade tur och överlevde.
En gång fick jag själv hotelsebrev från Hells Angels därför att jag samarbetade med muslimer inom SVT:s programproduktion. Jag tog hoten med en klackspark. Hot av det slaget kan inte vara allvarligt menade i vårt trygga land, tänkte jag. Närstående arbetskamrater sa att jag var naiv.
Det som är oroväckande just nu är att vi inte tycks vilja eller våga se ett mordhot till vad det faktiskt är. Kulturskribenterna är på väg att göra Vilks rondellhund till ett konstnärligt problem. Det är naivt.
Ett mordhot fullföljs av dem som vi lätt avfärdar som knäppskallar, exempelvis Jihad Jane. Jag tänker då på hur Anna Lindh och Olof Palme mördades.
Så jobbar vi med nyheter