Moreno och tystnaden har inte mycket att säga om vår samtid
Så är det säkert också med manuset efter Håkan Nessers romaner "Kommissarien och tystnaden" och "Eva Morenos fall" som i Erik Leijonborgs film blivit "Moreno och tystnaden". Det skulle kunna bli en alldeles fantastiskt film, men så blir det inte riktigt. Manus har någonstans i hopblandningen gått snett och på duken får vi en så svart historia att den hamnar utanför det som egentligen är möjligt.
I "Moreno och tystnaden" blir Eva Moreno (Eva Rexed) uppringd av en desperat ung kvinna som hotas till livet. Just som kvinnan har lokaliserats bryts kontakten. När Moreno och polisstyrkan lyckas bryta upp dörren är det redan för sent. Kvar ligger en kvinnas sönderbrända kropp och handen håller krampaktigt kring ett kors av silver.
Det handlar väldigt lite om Van Veeteren (Sven Wollter) i den här filmen, han finns egentligen bara med som det bollplank kriminalkommissarie Eva Moreno uppsöker för att få stöd för sina teorier som hon den här gången stöter och blöter med den från riksmordskommissionen inhyrde kriminalarenJaan Blauveldt (Björn Bengtsson).
Moreno får här lösa fallet själv, i strid med både chefer och kollegor och med Van Veeteren i bakgrunden, under en svart och udda tillvaro av nedlagda fabrikslokaler och domedagsreligiösa sekter, en tillvaro som egentligen och trots allt inte säger speciellt mycket om vår samtid.
Detta blandas stundom med gotländska idyller som ibland kännas lite förvirrande.
Men visst, filmen har trots sin svärta en spänning i själva trillermomentet, utan att på något sätt vara nyskapande. Poängen är den ensamma polisens enträgna tro på sina egna teorier som naturligtvis visar sig stämma. Där saknas den självupptagne Van Veeteren i Sven Wollters gestalt extra mycket.
Så jobbar vi med nyheter