Mossor, mossor, massa mossor

Titeln på den senaste volymen i den fantastiska serien om Sveriges flora och fauna kanske inte hetsar upp merparten av svenskarna. En stor, tung bok om bladmossor, kompaktmossor och kapmossor!
Den är nummer sju i en serie praktverk som när allt är klart, ska beskriva varenda växt, varje liten mossart, alla fåglar, däggdjur, fiskar. Ja, allt levande i vår nordiska natur.
I denna volym är det alltså ett antal mossor som står på tur och boken presenterar samtliga i Norden förekommande arter. 292 stycken, ska tilläggas, för den som händelsevis inte visste det. De är fördelade på 60 släkten, vissa oerhört vanliga, andra på randen till utrotning.

På Gotland ska det till exempel finnas en stäppmossa som hittades och beskrevs år 1865 från en plats vid Hoburgen. Arten har sedan dess inte påträffats i Norden, men vem vet? Den kan ha överlevt och finns där, trots att stäppmossan eftersökts många gånger.
En annan gotländsk specialitet är styv kalkmossa, en art som i riket i stort sett bara förekommer på norr Gotland. Till råga på allt omfattande just där stenbrytning nu planeras, vid Bräntings haid. Kanske var just denna art en av avledningarna till att miljödomstolen nyligen valde att säga nej till stenbrytning vid Ducker, med hänvisning till att arter riskerade att försvinna för alltid.
Kritlansmossa är en annan art som i Sverige, bara hittats på Gotland. Också den på Hoburgen, för övrigt. Den har inte setts där sedan 50-talet och har kanske försvunnit.
På Stora Karlsö finns däremot Karlsöbryum, en kalkrävande art som kräver öppna, torra ytor.

I detta fantastiska bokverk finns inte bara utförliga beskrivningar utan också fantastiska illustrationer av mycket hög klass med en enorm detaljrikedom. Fototekniken är avancerad, minst sagt.
Mossor har getts mycket spännande och intressanta namn. Eller vad sägs om; brandgul nicka, bågtuss, diskbryum, millimetermossa eller citronkrusmossa?
Boken är en riktig tegelsten med sina 504 sidor - inget man stoppar ner i fickan precis. Och även om man inte har tänkt sig att skaffa fördjupade kunskaper om mossorna i Norden, är boken faktiskt riktigt intressant och trevlig att bekanta sig med.
Det kan för övrigt noteras att våra mossor inte ordnats och namngivits av Carl von Linné. Det var Johann Hedwig, tysk läkare och hobbybotanist, som kom att intressera sig för mossornas sexliv.
Tack vare ett skickligt utnyttjande av mikroskop kunde han som förste person se hur mossornas sporer gror.
- Linné var inte alls lika intresserad av de blomlösa växterna, vars "bröllop" enligt honom "sker i lönndom", säger Tomas Hallingbäck, en av landets främsta mossexperter och en av författarna till den senaste volymen av Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna.
Redan utgivna är volymer om Kompaktmossor - kapmossor, Käkmalar - säckspinnare, Långhorningar, Ädelspinnare - tofsspinnare, Sköldmossor - blåmossor, Mångfotingar och Dagfjärilar.
Kommande två volymer handlar om blomflugor (169 arter) och stövsländor cirka 80 arter. Dessa kommer ut i år.
Nästa år kan vi se fram mot mer kunskap om ännu fler tvåvingar/blomflugor samt en bok om stjärnmaskar-slemmaskar!