"Möt mig på läskiga gården"
Risken man tar med att använda musik i barnteaterföreställningar är att barnen gör sina egna jämförelser.- Det hade varit bättre med Alexander Rybak vid fiolen, sade en andraklassare från Endre skola till GT, efter premiären på föreställningen Jag gillar Stig på länsteatern.
Foto: APPLE
Ovanför scenen hängde stränginstrument i olika nivåer, fiol, cello och bas, vilka barnen kunde identifiera. Att det skulle handla om musik var uppenbart.
Violonisten Emilio Estrada (Stig) och cellisten Emeli Jeremias (Susanne) spelade olika stycken ur Händels Pasacalia, med blinkningar till barnen.
Triangelisten (?) Lena Bogegård (Vivi) var den svartsjuka flickan som gillade Stig och inte ville dela honom med Susanne.
På scenen spelades upp ett triangeldrama där Vivi på olika sätt försökte mota bort Susanne, som spelade så bra tillsammans med Stig. Deras stränginstrument bildade en så vacker helhet och där stod sig en liten triangel slätt.
Susanne tvingades på olika sätt iväg och Stig själv var något ambivalent till en början men satte så småningom ner foten, när Vivi tog till allt grövre metoder.
Det hela slutar förstås med försoning och äckelmånga kokosbollar.
Pjäsen bygger på en bok av tecknaren och författaren Eva Lindström.Och på länsteateatern för man alltså in musiken som kitt, som det medel som skapar stämning, som får skådespelarna att uttrycka sina känslor.
Efter föreställningen spelar Estrada och Jeremias små stycken, som barnen får tolka. Vad tycker de att musiken säger? Vilka bilder får de i huvudet?
Och barn är underfundiga. Att viss musik får barnen att tänka på råmande kor, pruttande eller ilska är lätt att förstå. Men musik som några av dem tolkade som fåglar eller visslande tyckte en i stället lät som det gnisselljud som uppstår när man tvättar fönster. Och ytterligare en musiksnutt, som flera tyckte lät sorglig, tolkade en elev som "Möt mig på läskiga gården!".
Men visst kan det vara knepigt, och orättvist, att behöva jämföras med deltagare i schlagerfestivalen. En elev sade till GT att han tyckte Alexander Rybak spelade bättre fiol, honom hade han velat se i Visby.
Men kanske får länsteatern i stället glädja sig åt att barnen tog till sig såväl klassisk musik som stränginstrument? Bara det att lågstadiebarn känner till fiolen är ju kul.
Nu får fler barn möjlighet att se pjäsen under vardagar i september, medan lördagarna är vikta för allmänheten, som får vara minst fyra år.
Och senare i månaden och i oktober åker ensemblen till Lettland för ett antal föreställningar för barn i samma ålder i Riga och Ventspils. Eftersom musiken är det bärande budskapet i pjäsen har man tänkt spela den på svenska även i Baltikum.
Så jobbar vi med nyheter