Munspelskryddad blues med Howlin´ Hawk
Frontfiguren Håkan "Howlin´ Hawk" Johansson-gitarr, sång, hade som uppbackning med sig "resterna" Magnus "Big Daddy" Rydh-klaviatur, Kim "Slim" Rogefeldt-munspel, Patrik Lytholm-bas och Tommy Broström-trummor. Bandet var denna gång ovanligt - fyra femtedelar - gotländskt. Howlin´ Håkan är numera återbördad till ön och Kim Rogefeldt ingår i ordinarie sättningen. Lytholm och Broström var vikarier för kvällen.
Bandet sätter Chicagobluesen i förgrunden men med utlöpare till ett flertal andra genrer. Sättningen med ståbas och halvakustisk gitarr andas 50-tal och underlättar också för lite lätta rockabillytongångar när de är på lek- och utflyktshumör.
Att Howlin´ lyssnat intensivt på Claptons bluestolkningar råder ingen tvekan om.
B B Kings "Help the poor" är ett av bevisen. Inspirationskällorna är annars åtskilliga av de tunga namnen: Muddy Waters, Fabolous Thunderbirds och Sonny Boy Williamson är några av de som bör nämnas. Att B B King för övrigt är en av husgudarna råder det ingen tvekan om. När Howlin´ i andrasetet bytt till elgitarr inleder han i och för sig med en annan av "Kingarna", Freddie. Men kvällens bästa ögonblick inträffar när det är dags för B B-klassikern "The thrill is gone". Här byts helt fräckt det obligatoriska gitarrsolot mot tunga insatser från såväl Rogefeldts som Rydhs sidor.
Men, bandet kastar faktiskt också in eget material. "Du kallar mi sork" var dock inte skriven av någon av gotlänningarna utan av bandets ordinarie trummis, Ola Fennsjö. Och det lät inte helt fel när Howlin´ fick lägga in lite gotländska i sången.
Hawkan Johanssons sångstil är karaktäristisk. Soulig och med en ibland lätt ylande underton är den som framodlad för att sjunga bandets form av blues. Allra bäst till sin rätt kommer hans röst i sugande, långsamma partier. Han trivs dessutom alldeles uppenbart med att få delge åhörarna sin sångkonst. Som gitarrist är Håkan inte lika stark och gitarrförstärkning skulle inte skada bandets ljudbild.
En ljudbild som i övrigt känns sammanhållen och sticker ut tillräckligt vilket är ett måste i den överexploaterade bluesgenren. Att hålla sig med en bandmedlem som enbart lirar munspel känns lyxigt.
Kim Rogefeldt har dessutom utvecklats starkt sedan jag hörde honom senast.
Magnus Rydh ligger helt i linje med Johansson och deras samspel är inte att ta miste på. Inhopparna Lytholm och Broström hade av naturliga skäl en för kvällen mera tillbakadragen kompframtoning men bildade en stark musikalisk grund att stå på för övrigas soloutlykter.
Så jobbar vi med nyheter