Musik i allhelgonatid - Cherubinis "Requiem" ges åter i domkyrkan
Efter framförandet av "Petrus de Dacia" i domkyrkan stundar nu åter en stor musikalisk högtid med kör och orkester när Luigi Cherubinis "Requiem c-moll" framförs söndagen den 2 november.
Foto:
Requiem betyder mässa till de dödas åminnelse och med den klassiska texten "Evig fred giv dem, o Herre" som underlag skapade Luigi Cherubini mässan under tidigt 1800-tal. Idag tillhör Luigi Cherubini (1760-1842) inte de mest kända tonsättarna från sin tid, men i sin samtid diskuterade man vem som var den främste tonsättaren, Luigi Cherubini eller Ludwig van Beethoven. Inom kyrkomusiken betraktades italienaren Cherubini som klart överlägsen.
De båda tonsättarna hyste ömsesidig aktning för varandra och det var "Requiem c-moll" som framfördes vid Beethovens begravningsgudstjänst 1827. Ett flertal andra tonsättare höll också just detta verk mycket högt, Robert Schumann ansåg det oöverträffat i hela den europeiska tonkonsten.
Cherubini kom att leva i en tidsperiod med många stora omvälvningar. Under sina 82 år långa levnad hann han genomleva ett mycket oroligt skede i fransk politik, inte minst genom alla de olika statsformer som landet gick igenom, som kungligt envälde, revolution och kejsardöme.
*
Många tonsättare har valt att till större delen följa den latinska texten med sina olika satser när man komponerat ett requiem, men det finns många olika varianter. Den tunga och mäktiga "Dies irae - vredens dag"-satsen saknas exempelvis hos Gabriel Fauré.
Hos Cherubini har just denna sekvens blivit en formlig explosion av klangeffekter och vrede, där pukor och basuner och hetsiga violiner bidrar till att skildra "Vredens dag". Men detta är inte verkets centrala teologiska del, våld och vrede, mörker och död segrar inte till sist.
"Requiem aeternam dona eis, Domine: et lux perpetua luceat eis - evig vila, giv dem, Herre, och låt det eviga ljuset lysa för dem" lyder den hoppfulla sista strofen. Till helgens framförande har den latinska texten fått en ny svensk språkdräkt av Eva Hedlund.
*
När verket framfördes i domkyrkan för första gången på allhelgonadagens kväll den 4 november 1940 var det naturligtvis i skenet av den världsbrand som rasade och där "Vredens dag" framstod som en realitet för många.
Att i just denna tid med många praktiska problem att övervinna, taga sig an och att låta uppföra ett sådant storslaget verk som detta requiem krävde stora uppoffringar, både ekonomiska och personella. I det rådande stränga beredskapsläget var det med stora svårigheter man ens kunde samla alla inkallade orkestermedlemmar och körsångare till regelbundna repetitioner.
Men den som inte kapitulerade inför svårigheterna var eldsjälen och domkyrkoorganisten Ludvig Siedberg som i och med detta första framförande skapade en tradition som kom att bestå fram till 1963.
När verket uppförs allhelgonahelgen 2008 är det då som nu domkyrkans oratoriekör som står för körinsatserna, orkestern består av medlemmar ur Gotlandsmusiken och Gävle Symfoniorkester.
På dirigentpulten står Siedbergs sentida efterträdare, domkyrkoorganisten Claes Holmgren.
Så jobbar vi med nyheter