Musik ska byggas <br>utav ilska

Men efter en tids övning - på samma sätt som med delikatessen ostron - framträder en musik som inte liknar något annat. En sorts chockterapi för instängda och tillbakatvingade frustrationer, en ventil, ett andhål i den alltmer kvävande samtida populärkulturen där dokustjärnor får spela in skivor och där förlovningar i ett bevakat hus blir hetaste nyhetsstoff. Men, det är som med ostron och den komplexa frijazzen. Den som inte begriper tycker nog att det är fruktansvärt oaptitligt.
- Alla kan inte lyssna på det här. Många hatar verkligen den här typen av musik och däri ligger väl en del av charmen, säger Svante Boström som jobbar på Rockförvaltningen och därigenom driver den kompromisslösa klubben "Club of the unspeakable". Han har drivit klubben sedan i höstas och arrangerar konserter med ojämna mellanrum. Det blir då och då, förklarar han och går tillbaka till att bedyra sin kärlek till den brutala hårdrocken.
- För mig slår det bara till. PANG! Jag tycker verkligen synd om dem som inte kan uppskatta det här. Och att få se Jörgen Sandström och Vicious Art på Effes är stort.
I lördags hade Svante Boström lyckats boka bandet Vicious Art, där den gotländske basisten Jörgen Sandström spelar. Hemmasonens första konsert i Visby på tolv år. Senaste gången han spelade i stan var när Grave firade Smaklösas 21-årsjubileum på Stora Torget. De gjorde en mullrande version av "Barnens Dag". Med Entombed tog han sig aldrig till Gotland. Det blev aldrig av.

Det var därför en påtagligt nervös Jörgen som satt i baren och väntade medan det Rockskallebelönade förbandet Bloodride gjorde envisa försök att mala sönder publikens trumhinnor. Att Bloodride har europaturnéer i ryggen märks tydligt. De är inte längre ett lokalt metalband i mängden, de är självsäkra och vet hur en metalkonsert ska gå till. Att de kommer att gå långt behöver man inte längre tvivla på. Det är en fråga om när, inte om, de blir stora.
När Bloodride lämnat scenen möter jag fastlänningen Thomas Tullgren. Han är Vicious Arts största fan och reser land och rike runt för att se dem.
- Jag känner dem och brukar åka med när de ska ut och spela. Men de hade ingen aning om att jag skulle dyka upp här i Visby. Jag knallade fram och sa: Nu är jag här, nu kan ni lira, skrattar han.
Vad är det som gör dem så bra?
- Det är egentligen inget särskilt. De är bara så jäkla grymma, det är hela grejen. Det är den personliga sammansättningen som gör Vicious Art helt unika, förklarar han. När den första mullrande bastonen ljuder i lokalen är intervjun slut. Då vill Thomas inte prata mer.
Om Jörgen Sandström tidigare under kvällen såg en smula nervös ut, så är läget ett helt annat när han kliver upp på den minimala scenen. Basen hänger under knäna och sedan finns det ingen återvändo. Den hemvändande gotlänning ger allt - och lite till. Han delar de vokala insatserna med den ordinarie sångaren. Jörgen tar avgrundsbrölet och sångaren de mer melodiska, upphackade textraderna.
På behörigt avstånd står mamma Harriet Sandström.
- Jörgen har en bra sångröst. När han var yngre var han faktiskt med i skolkören. Han har dessutom sjungit i en uppsättnig av "Jesus Christ Superstar", berättar hon. Han brukar också ringa och tacka för att jag köpte den där Kiss-skivan till honom för länge sedan.
På något oheligt sätt är cirkeln därmed sluten.

Musik ska byggas <br>utav ilska

Vid en första anblick påminner dödsmetal om ostron. En oformlig sörja utan vare sig smak, nyans eller konsistens. Istället flyter den omkring i gränslandet mellan det rakt obehagliga och det milt stötande.