Musikaliska utflykter till Wagner och Led Zeppelin

Esbjörn Svensson och hans trogna medmusikanter Dan Berglund och Magnus Öström har åter en gång förgyllt det gotländska musiklivet med att avsluta en jazzklubbsäsong på Munkkällaren. För vilken gång i ordningen i jazzklubbens 15-åriga historia är det nog bara arrangörerna själva som har koll på, vi som lyssnat har haft nog med att bara lyssna och ryckas med av musiken.
Fortfarande har e.s.t. hjärterum och spelutrymme för den gotländska jazzpubliken mellan mycket mera välbetalda spelningar på klubbscener och konsertpalats världen över. Redan i morgon spelar de i Moskva, för att sedan åka vidare till Italien, USA och Kanada, I torsdags kväll visade gruppen ännu en gång sin eminenta förmåga att kombinera sina teman i rytm och harmonik från olika musikaliska epoker och stilar som de på sitt sätt förädlar till sin egna helt unika helhet.
Det börjar med ett tema, kanske från en av e.s.t. mest spelade låtar, "From Gagarins point of wiew", som under en dryg halvtimma gör utflykter till både Wagners och Led Zeppelins musikaliska utmarker, för att sedan komma hem till ursprunget flera gånger om.
Ett koncentrerat ansiktsuttryck, ett ögonbryn, ett kast med blicken - och de tre musikerna som spelat tillsammans under så många år - vet precis hur de andra tänker. Det finns inte många band i världen som är så samspelta, som kan lämna utrymme åt improvisation och ändå veta precis var allt landar.

*
Det finns också en trygghet i allt detta hos publiken. Det var med stor förväntan som gotlänningarna i god tid innan konserten handlat upp varenda tänkbar biljett som ledde in till Munkkällaren i torsdags kväll. Utanför fanns ett helt gäng som ville in i värmen. Och varmt blev det, under andra setets avslutning dallrade luften på gränsen till kokpunkten.
Tryggheten är att allt var sig likt, att musikerna hanterar sina respektive instrument på samma mästerliga nivå.
Esbjörn Svensson som denna gång övergett Roxys gamla misshandlade krogpiano för en mindre men välstämd flygel, Dan Berglund bakom sin bas och Magnus Öström frenetiska trummande med bara händerna på pukor och cymbaler.
Samma placering på scenen, samma scenkläder som de senaste tio åren (?), men med en musik som ständigt förnyas och hittar nya uttryck. Tryggheten att ingen konsert med e.s.t. blir den andra lik, men med vissheten att bandet ger allt när de ställer sig på Munkens scen.

*
I torsdags kväll började e.s.t. i ett intensivt tempo, men det var i de softa och lågmälda partierna som bandet var allra bäst. Intensivt lågmält, ändå rytmiskt och fullständigt bedårande. Förmågan att vänta in varandra, ge varandra utrymme, och byta tempo vid exakt rätt tillfälle. Lust och lidelse för den musik de spelar med inlevelse och total närvaro.
Från första basgången fram till det att Esbjörn Svensson avslutar konserten med ett sista lätt tangentnedslag med höger lillfinger tre timmar senare.
Måtte den trogna och hängivna visbypubliken få vara med om detta ytterligare gånger. Göd myten att Esbjörn Svensson Trio är Jazzklubbens alldeles helt egna husband. Se till att de ännu en gång känner sig lika välkomna - hem!