Musikalkompaniet ger en helgjuten Sweeney Todd
Publiken försätts genast efter entrén i Säveaulan i rätt brittisk 1800-talsstämning. Spellokalen är dunkelt upplyst och aktörer och figuranter à la vitsminkade vaxfigurer möter omedelbart innanför dörrarna och anger tidstonen. De rör sig i bänkraderna och i min passerar en med orden "Ursäkta mig sir, jag ska söka arbete".
I den starka öppningsscenen formerar ensemblen sig mot salongen med den fem man starka orkestern placerad till vänster i salongen. Spelet kan börja.
Den makabra handlingen i Stephen Sondheims verk från 1979 kretsar kring mrs Lovetts pajbageri på Fleet Street. När den förrådde Benjamin Barker, numera Sweeney Todd, återvänder till London efter att orättmätigt ha sänts till fängsligt förvar i Australien, korsas deras vägar och ett något udda samarbete inleds. Den osmakliga affärsidén är att göra pajerna extra saftigt smakliga genom att baka in delar av de personer som Todd efterhand i sin hämndiver skär halsen av i sin frisersalong belägen ovanpå bageriet.
En handling som inte väjer för råa effekter med burfåglar som kramas ihjäl så teaterblodet skvätter, tandutdragningstävlingar och dolda rakknivar som också valda delar av publiken får stifta närkontakt med. Men där komiken förstås balanserar det grymma och gör att det aldrig känns alltför uppskakande.
"Sweeney Todd" kändes på förhand inte som något klockrent musikalval om det gäller att locka den breda publiken - och det var också tyvärr ganska glest i raderna. Handlingen är ju minst sagt udda med sina morbida förtecken. Men, framför allt, den lider brist på en väsentlighet i detta sammanhang: några allmänt kända och älskade melodier. Men i stället är musiken genomgående mer avancerad och mindre insmickrande än vad den brukar vara i genren och det fungerar i längden. Stephen Sondheim för också musikalen närmare teatern när musiken inte dominerar skeendet på samma vis som blivit så vanligt inom genren.
Och den skräckkomiska delen tilltalade förstås den ungdomliga ensemblen som antog utmaningen. Regissören/producenten Sofia Ahlin Schwanbom, som från sin position mitt i salongen emellanåt "dirigerar" via distinkta tecken, har lyckats väl i sitt arbete med att få sina aktörer att utvecklas och att våga spela ut ordentligt mot publiken. På några håll brister det dock forfarande lite i artikulationen, nervositet yttrar sig lätt i att man pratar på för snabbt och blir otydlig.
Ett stort arbete har också lagts ner på kostymer och scenografi vilket förstås bidrar till det proffsiga intrycket.
En fördel är att man haft många som velat vara med i uppsättningen, det råder således ingen brist på folk utan det myllrar härligt på scenen i de delar där majoriteten av de 40-talet medverkande är på plats samtidigt.
Louise Josborg har den ena huvudrollen, som pajbakerskan. En roll i vilken hon tar ut svängarna rejält och kombinerar sin utsökta sång med teateraperi av för rollen lämplig sort.
Josef Karnebäck gör Sweeney Todd. En roll som känns något mer statisk och där det mekaniska mördandet mot slutfasen känns något stelt. Särskilt skräckinjagande känns aldrig Todd.
Av övriga roller - persongalleriet känns genomgående väldigt dickenskt - förtjänar Erik Törner beröm för sin tolkning av den strykrädde tiggarpojken Tobias Ragg.
Men som helhet blir det en seger för lagarbetet manifesterat i spelglädje kombinerad med ett imponerande utförande.
Så jobbar vi med nyheter