Mustiga sjöfartsminnen med kapten Kjell Smitterberg

- Vid sju års ålder blev mig Klinte för trångt, jag beslutade att bli sjöman och det har jag aldrig ångrat.

Foto:

Kultur och Nöje2009-03-03 04:00
Lars Schill
Sjökapten Kjell Smitterberg var föredragshållare när Skepparegillet i Visby tradtionsenligt bjöd in allmänheten att delta i inledningen av firandet av gillets 327:e högtidsdag. "I sjöfartens tjänst med kultur, djur och natur" var rubriken på bildföredraget. Och det blev en spännande exposé över Kjell Smitterbergs långa resa inom sjöfarten. En berättelse kryddad med mustiga anekdoter.

Han har tillbringat en hel del tid på olika kryssningsfartyg, såväl de klassiska, långa Amerikaturerna som senare tiders äventyrskryssningar bland isberg och pingviner. Starten skedde dock mera lokalt.
- Första jobbet till sjöss fick jag 11 år gammal som gast på "Bopparns" lilla båt som tog ut turister till Lilla Karlsö.
Då var lillön ännu privatägd innan den såldes till Naturskyddsföreningen och "Bopparn" ägde halva ön. Som 15-åring mönstrade Kjell Smitterberg 1952 på vid Gotlandsbolaget.
- Jag spydde hela sommaren, den var dålig.

Sen blev det internationella rutter. Linjedopet (en traditionell "dopceremoni" ombord när ett fartyg passerar ekvatorn) var en förskräcklig historia.
- Vi höll på att dö allihop.
Något som också bokstavligen drabbade en finsk besättningsmedlem som försvann överbord under oklara omständigheter.
Segelfartyget "Gladan" var han ombord på när den gick Göteborg-Cadiz-Kap Verdeöarna-Karibien.
- Jag var segelsömmare ombord, då slapp man skrubba däck.
I övärlden fick man en inbjudan från dåtidens svenske industrikung, Axel Wenner-Gren, till mottagning på hans privatägda ö.

Därpå blev det Amerikafart med last av pappersmassa dit och kol tillbaka. Sen väntade kryssningsfartygen på Kjell Smitterberg. Och då handlade det inte om snabbkryssningar. Han gav ett exempel från en kryssning 1959. Den omfattade 5 846 landmil, 22 hamnar och pågick i 98 dagar.
- Jag var sjundestyrman ombord. Min hytt var så liten att jag nästan fick stå och sova.
Ja, anekdoterna var legio. Som den om huskeyvalpen Andrew/Anders som fick följa med ombord men som förvisades från fartygets mera känsliga områden sedan han kissat i radarn så att den gick sönder.

Mest angenäma och roliga minnen således. Rädd hade Kjell Smitterberg bara varit två gånger, avslöjade han. Den ena när hans fartyg kom in vid pallkanten utanför Gough Island (i närheten av Tristan da Cunha).
- Då fick vi en åtminstone 20 meter hög våg emot oss.
Det andra tillfället avslöjade han inte denna gång.
Numera är det betydligt stillsammare Ljugarn som är gotländsk hemmahamn för Kjell Smitterberg.
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!