"Mycket handlar om att släppa taget"

Sederna kring hur människan har begravt sina döda har svängt genom historien. Under den yngre bronsåldern utfördes de första kremeringarna som snart blev det allenarådande begravningssättet. Det upphörde sedermera och man återgick till att begrava den dödas kropp hel.
Och så har det pendlat genom åren.
Varför ändrar man sig? Varför går det upp och ner? frågar sig 1:e antikvarie Gun Westholm när hon i Fornsalens gravkammare håller en kort inledning till onsdag kvällens föredrag "Med Gud ända in i döden".
Hur seder och riter kring begravningar har skiftat är något som kvällens huvudtalare, Astrid A Wretmark, ofta återkommer till.
Först under 1900-talet blev kremering motvilligt accepterat och det väcker fortfarande starka känslor. Är det då riktigare med en jordbegravning? Mer kristet? frågar hon sig.
Viljan att begrava kroppen hel har att göra med den kristna tron på uppståndelsen. Men för Astrid A Wretmark har begravningssättet inget med uppståndelsen att göra.
Så här tror jag: Uppståndelsen kan aldrig vara beroende av hur min kropp ser ut när jag dör eller hur min kropp hanteras efter döden. Gud är större än så. Men det motsäger inte att vi ska vårda våra döda med pietet, ömhet och respekt.
Döden omges av svåra frågeställningar. Vem äger till exempel den döda kroppen? Vem får bestämma över den? Wretmark minns den tumult som utspelade sig på Karolinska sjukhuset på 1970-talet då en mamma, vars barn just hade dött, fick sitta hos sitt barn under natten. Men det gick inte alls ihop med tidens regler och seder och ansvariga patologer blev mycket uppbragta över det som i dag ses som en naturlig del i avskedet. För Astrid A Wretmark finns det fyra beståndsdelar som är viktiga vid en begravning. Verklighet att man inte försöker dölja att den döda är död. Gemenskapen med närstående är betydelsefullt, liksom att anhöriga ska kunna kan påverka gudstjänsten. Begravningen ska också förmedla hopp.
Hur vi hanterar döden varierar mellan tidsepoker, kulturer och religioner.
Vilken betydelse har riten för den döda? Och för den anhöriga? Har vi förlorat något då vi har lagt bort seder som vi hade för bara några decennier sedan, frågar sig Wretmark retoriskt.
Hon berättar om hur man förr höll likvaka eller sjöng ut den döda. Att lägga ut granris över den väg där den döda fördes till den sista vilan var en annan form av hyllning. Att stanna klockorna i huset är också förekommande. I den judiska traditionen täcker man över speglar och gör en reva i kläderna.
Seden är ett sätt att visa vördnad. Man gör något för den döda kroppen och det liv som har levts i den. Men man gör också något för sig själv. Mycket handlar om den oerhört svåra konsten att släppa taget.