Mysteriet Natascha
Hon möttes av en våg av sympati från hela världen. Men värmen förbyttes i avsky, elakheter och misstro när Natascha öppet sörjde sin döde fångvaktare Wolfie, Wolfgang Priklopil, som valde att kasta sig framför ett tåg samma dag som Natascha rymde.
Varför rymde hon inte tidigare, frågade man sig, eftersom hon de sista månaderna med Priklopil fått följa med ut i affärer och till och med på en skidresa, vilket Natascha försökte förneka. Vilka band hade hon egentligen till sin kidnappare? Varför ville hon inte berätta?
*
Författarna till boken "Flickan i källaren" är två journalister som följt fallet Natascha sedan hon försvann 1998. Tillsammans med ett gäng andra journalister har de grävt ned sig i flickans och kidnapparens förflutna, granskat polisarbetet och intervjuat alla tänkbara experter.
De hävdar att boken är ett seriöst försök att ställa de frågor som finns omkring den här uppmärksammade mänskliga tragedien.
Det tråkiga för dem är väl i första hand att Natascha själv inte gett några svar. Då kvarstår bara misstankarna om att de vill göra sig några spekulativa spänn på egen hand medan "grejen" fortfarande är het.
*
Natascha har valt att inte berätta, inte ens för polisen eller den psykiatriska stab som omger henne numera. Hon styrde redan från början de få intervjuer hon gav och vägrade till exempel att prata om sin högst privata relation till Priklopil, som var den enda människa hon träffade och växte upp med under åren i källaren och i huset.
Natascha har inte flyttat hem till någon av sina separerade föräldrar. Hon bor i egen lägenhet, har tät kontakt med psykiatrin och omges av en stab av läkare, advokater och pr-människor. Hon har erbjudits miljoner för boken eller filmen om sitt liv.
Huset på Heinestrasse, där hon satt fången, har blivit ett utflyktsmål. Hon vill ta över det, för att förhindra att det blir ett museum där människor snokar runt och dreglar.
En skadad och trasig flicka som ännu inte fått tid eller utrymme att läka.
Stackars Natascha.
Så jobbar vi med nyheter