Myten om 1809
Titeln till trots fokuserar Isaksson inte på kärlek och krig utan på författningen. Den som ansetts så märkvärdig att den till slut (1983) motiverat vår nationaldag. Men boken är välmatad så kriget och kärleken - och "revolutionen" - får sin beskärda del.
Foto:
Det var det ömkliga kriget mot Ryssland 1808-09 då Finland gick förlorat. Ömkligt, därför att de svenska befälhavarna konsekvent retirerade och kapitulerade. Sveaborg är det mest kända exemplet. Soldaterna led oerhört. Ryssarna ryckte fram så att de blev alldeles utmattade.
Först i efterhand begrep tsaren att han varit en hårsmån ifrån att erövra hela Sverige! (Eller halva om Danmark tagit den södra delen).
Varför ville generalerna inte försvara sitt land? Isaksson är inte den som darrar på manschetten: den finska adeln hade tröttnat på Sveriges bristande försvarsförmåga. Varför inte satsa på Ryssland istället?
Revolution?
I Stockholm skyllde alltfler höga militärer på den förkrampade Gustav IV Adolf. Alltfler talade i hemlighet om att störta honom och inte "bara" det. Enväldet som adeln hatade skulle i så fall bort och då måste en ny författning till. De mest radikala talade om "frihet" och "republik". Skulle det bli "revolution"? Mycket snack och lite verkstad skulle det visa sig.
Revolutionshjälte tycktes Adlersparre bli, radikal publicist och nu befälhavare i Värmland. I mars 1809 höjde han upprorsfananan och tågade under iakttagande av exemplarisk ordning mot Stockholm. Likasinnade i Stockholm slår då till och griper den stackars kungen.
Inte som tänkt
Men Adlersparre dröjer - han har blivit kär för första gången i sitt 50-åriga liv! I en ung, söt och fet herrgårdsfröken, kusin med Erik Gustav Geijer. Till slut slet sig den bålde krigaren loss och revolutionsarmén gjorde ett bejublat intåg i Kungliga huvudstaden.
Men revolutionen gick inte som det var tänkt. Om det nu var tänkt, vilket är ytterst tveksamt. Vanligaste fråga var: vad vill Adlersparre? Hur skulle Sverige nu styras? Han svarade aldrig på den frågan.
Isaksson tror helt fräckt men sannolikt, att den förälskade revolutionären nu prioriterade att skaffa ståndsmässig försörjning åt fru och barn! Att bli landshövding i Karlstad skulle smaka fågel. Vem kunde säga nej till den som hade 3 000 man under vapen mitt i Stockholm? I varje fall inte den barnlöse och slagrörde hertig Karl, som utsetts till regent i brist på bättre.
Ny författning
Efter mycket obeslutsamt intrigerande och svåra personstrider bland kuppmakarna ritades en ny författning ihop på några dagar försommaren 1809. Den ålderdomliga ståndsriksdagen inkallades för att godkänna det hela. Då inträffade en skandal: bönderna vägrade! De ville få bort de höga herrarnas skatteprivilegier, de krävde helt enkelt rättvisa för att skriva på.
De adliga revolutionärerna upprördes över detta pöbelaktiga tilltag. Tiden gick ända till 27 juni innan bönderna kunde tubbas att säga ja. Egentligen borde nationaldagen firas då! (min anm.)
Det var brinnande krig. Viktigare än HUR landet skulle styras blev frågan: av VEM? Ändå hanterades den frågan minst lika valhänt.
Adlersparre drev igenom valet av danske prinsen Kristian August - en man som varken ville eller kunde. Drabbad av slag - eller som man då trodde förgiftad - försvann han ur leken. En joker i leken kom, såg och segrade - Bernadotte.
Fördomsfritt mutade han sig till tronen men då var det redan sensommar 1810. Sverige borde ha varit erövrat för länge sedan men vi halkade undan på ett bananskal. Och det var inte kuppmakarnas förtjänst.
Vid det gamla
Författningen då?
Mästerligt lotsar Isaksson läsaren igenom alla tjusiga teorier som kläckts om detta inbillade mästerverk. Han tvekar inte att ta fackhistorikerna vid örat om så behövs men redovisar alltid sina resonemang.
Författningsmakarna påstod att de skapat frihet genom maktfördelning: en styrande, en lagstiftande och en dömande makt. Isaksson visar övertygande att 1809 års författning väsentligen gav makten åt kungen. Det mesta förblev alltså vid det gamla. Som det stod skrivet: "Konungen äger att allena styra riket."
Typiskt för en gammal militärstat på dekis.
Svag källkritik
Vill du läsa ett mera lättsmält reportage om 1809 finns en annan Isakson, (med ett s), Börje Isakson: "Två dagar som förändrade Sverige."
Han berättar bra men analyserar föga. Källkritiken är svag och därför kan han inte avslöja myten om 1809.
Så jobbar vi med nyheter