Någon annanstans i Sverige - en sinnesrubbat rolig roman
Däremot känner man igen varenda en av de milt karikerade personerna: De äkta makarna som i all hemlighet bedrar varandra. Den överviktiga kassörskan i snabbköpet, som börjar läsa italienska när förändringens vind blåser åt hennes håll: Åldringarna, levande i sin värld och drivande poliser och sopsorteringskonsulenter till utmattning. Lägg därtill en suput som blir bygdens hatobjekt därför att han har adventsstjärnan hängande i fönstret året om och en Elvis i sin vanskötta trädgård. Komplettera med en efterbliven halvgammal son och en normal tonåring med kärleks- och föräldrabekymmer och ni har några av pusselbitarna. Dock inte den viktigaste. Det är pensionären Allan Lundberg, vars liv går åt till att klura ut formuleringar.
Han planerar en bok och skriver för lokaltidningen. När en ny spoling på redaktionen refuserar honom två gånger samma vecka rasar hans värld. Då djävlar, ska tidningen få se på annat! Han överväger att säga upp prenumerationen!
I sina nattliga drömmar umgås Allan Lundberg med Pavarotti och Nixon. Han stjäl friskt av litterära storheter och helt följdriktigt blir han i en dödsannons omnämnd som författare till Bo Setterlinds dikt Döden tänkte jag mig så. Denne Lundbergs uttrycker i en av sina svamliga funderingar på stulen grund det som är romanens fundament, nämligen att varje plats är världens centrum, eftersom den enskilda människan är alltings mått.
Hans Gunnarsson har valt att kalla världens mitt för Borunda. Där föser slumpen samman några före detta klasskamrater. De kommer att döda och dödas, dock utan att saker och ting är vad de synes vara. En av dem kommer att hitta ut ur sin osynliga belägenhet och bli sedd. Där är kärleken inblandad.
Men Allan Lundberg motstår varje förändring. När sopsorteringsexperten sent omsider nått också honom, och strött ut kompost, glas och det hela på hans köksgolv för att påbörja sin pedagogiska gärning, har Lundberg bara en tanke i skallen. Heter det "att duvhöken ´slår klorna´ eller ´sätter klorna´ i sitt byte?"
Inget lockar till löje lika mycket som det igenkännliga. Tillsammans med människorna i Borunda tvingas man oavbrutet till skratt. I obetalbara dialoger, avlyssnade tätt intill det sannolika, känner man igen situation efter situation och även sig själv.
Hans Gunnarsson har alltid förmått återge den vanliga människan och hennes föga imponerande traskande genom dagarna. Den skickligheten visar han med dräpande exakthet också i Någon annanstans i Sverige. Att han spetsat intrigen med ett knivdråp, en dödsskjutning och ytterligare ett par spektakulära dödsfall har inget med personernas karaktärer att göra. De fortsätter att vara just så utsatta, beklagansvärda och banala som vi alla är i våra privata små glasbubblor.
Så jobbar vi med nyheter