TILLBAKA Gustav Veström gick vilse i livet och hamnade i fel kretsar. Nu är han tillbaka på banan och berättar genom sin musik om det utanförskap han alltid känt. ”Ge mig lite tid” är hans debutsingel under sitt alias Najlierap.
Mitt i sommaren gavs den ut, ”Ge mig lite tid”. Hans första allvarligt menade låtsläpp. Över ett tungt och basigt beat rappar han om sitt eget liv, det en gång så trasiga:
”Ge mig lite tid så jag kan komma i tid, räcker inte till i stereotypens tid, flyter runt blind i ett fejkat liv”.
Han säger att det tog tid för honom att inse att det är just tiden han behöver, tid att sluta gå i andras spår, att istället bli sin egen person.
– Att vara mig själv, hel enkelt. Jag har så länge försökt vara någon annan, gjort som andra gör. Genom låten säger jag till mig själv: Var den du är.
Och vem är du då?
Han skrattar till, Gustav. Tja, vem är han? Han säger:
– Jag kanske inte är så positiv, alltid. Jag bär mycket ångest. Men jag är omtänksam, bryr mig mycket om andra. Och nu när livet har fått en mening, att jag blivit pappa och fått något att sträva mot...då är det viktigt att få den där tiden.
Vi ska komma till musiken i den här intervjun, om dess helande kraft och vad aliaset Najlierap egentligen betyder. Men först bakåt i tiden, till den person Gustav var då.
Gustav växte upp på Gråbo, flyttade till Stockholm och Brandbergen i femman och återvände till hemön för fem år sedan.
Han har i mångt och mycket levt ett liv i samhällets utkant och faktiskt, säger han, knappt alls gått i skolan.
– Jag hade aldrig någon motivation, det funkade inte, redan i ettan, tvåan var det så. Jag hade migrän, blev stressad och till slut sket jag i att gå dit.
Och så fortsatte det, år efter år.
– Du vet, åttioprocentig frånvaro i skolan, det blir inget bra. Jag växte upp för tidigt, på något sätt. Jag rökte cigg när jag var sex, sju år och lekte aldrig på samma sätt som andra, för mig var leken allvar, det gjorde att jag hade svårt att få kompisar.
Han berättar om känslan av ensamhet och att inte passa in, inte få plats, om ett ständigt utanförskap.
Jag frågar varför det blev som det blev och han säger att han inte riktigt vet.
Istället för att vara sig själv försökte han vara som andra; rökte en gås, drack sig packad redan i tidiga år.
Det skapade en lättnad i honom, säger han. Alkoholen gjorde att den ångest han alltid burit vek undan. Åtminstone för en tid.
– Jag kunde inte vara mig själv eftersom jag inte visste vem jag var. När jag istället var och gjorde som andra hamnade jag äntligen i ett sammanhang.
Han berättar, Gustav. Berättar om så många år av alkohol och droger, i Stockholm såväl som på Gotland, om familjehem, om rymningar, om tider på drift utan egentliga tankar på någon framtid.
I mina intervjuer frågar jag ofta om högstadie- och gymnasieåren, det är då de flestas drömmar börjar ta form och människor blir sin egen person. Så jag frågar även Gustav, när vi gör den här intervjun på en bänk i Östergravar, och han säger oväntat att han aldrig hade några sådana.
Tomt, blankt, det som fanns var att leva för dagen.
– Nej, jag hade inga drömmar, jag såg aldrig framåt...jag visste inte ens om jag skulle klara av livet...
Han stannar upp, sitter tyst länge, säger:
– Det är svårt att prata om det här. Du vet, jag brukar inte göra det...det är svårt.
Men pratar gör han alltså ändå, berättar om de där turbulenta åren där drogerna tog allt större plats. Vi navigerar runt detaljerna här, men konstaterar att tillvaron var rätt hård emellanåt. Det var en spiral som blev värre och värre, han snackade skit, gjorde bort sig och mådde, säger han, allt sämre.
Den ångest han till en början ”medicinerade” bort gick med tiden inte att mota undan.
När du var mitt inne i det, Gustav. Insåg du att du var på väg åt fel håll eller hur kändes det där inombords?
– Jag tänkte nog att det här är mitt sätt, det är sådan jag är. Mycket ångest...riktig ångest att deala med.
I dag är han fri från drogerna sedan några år, för mitt inne i missbruket fanns trots allt en klarsyn: Han ville göra något med sitt liv.
Och så blev det verkligen, Gustav kom in på en utbildning till undersköterska inom vuxenutbildningen, vilket visade sig vara ett lyckokast. För det var ju det där med att han i själva verket är en såväl omtänksam som vänlig själ.
Han har vikarierat inom hemtjänsten och ska just efter den här intervjun i väg på anställningsintervju för en tjänst på ett stödboende i Visby.
– Jag tror det ska gå bra, det är ett jobb jag gillar.
Och apropå det där med omtänksam. Strax före den tidpunkt vi bestämt att mötas på Östercentrum får jag ett sms från Gustav: ”Jag blir nog dessvärre tre minuter sen”. Vem skickar sådana meddelanden? Tre minuter! Respekt.
Han har en sambo, Julia, och tio månader unga dottern Amina, några dagar efter vårt möte ska den lilla familjen flytta från Slite till Visby. Det blir bra, tror han. Då slipper han kuska på buss.
– Jag vill inte säga det där klyschiga att ”barnet räddade mitt liv”, jag har fortfarande tunga dagar. Men det funkar inte med droger och jag måste upp på morgonen, det finns inget val. Jag tänkte på vad jag varit med om, jag vill ge henne något annat.
Så hur är det att vara pappa?
– Mycket bättre än jag trodde. Det är en obeskrivlig kärlek...hon får mig att leva, jag kan inte säga det på annat sätt!
Men musiken. Musiken har alltid funnits i Gustavs liv, han minns sig själv i badkaret som liten pojke sjungandes på James Blunts ”You’re beautiful”.
Han lyssnar på allt, säger han. Singer/songwriter, hiphop, pop, metal...allt. Men det är just hiphopen som blivit hans eget forum för att berätta om sitt liv.
Han började skriva rhymes tidigt, hörde rapparen Fonky Fresh och tänkte ”jag ska bli bättre än det där”, det var i sjuan, han spelade upp sina låtförsök i skolan en av de få dagar han var där, men fick bara skit.
– Man ville få en lite aning, en åsikt, men istället blev jag bara mobbad. Men jag fortsatte ändå skriva, det här var vad jag ville.
Han försökte skriva texter även under de år han drogade men det funkade inte, det gick inte att fokusera och han var, säger han, inte beredd att kämpa tillräckligt för sin musik.
Nu, när tillvaron fått styrsel, är det annorlunda.
– Jag skriver jämt. Min tjej är sjukt trött på mig, ”kan du inte prata om något annat!?” säger hon men jag är en musikersjäl, det sitter i mig.
Men så trött på hans skapande är hon nog ändå inte, för sambon har givit Gustav ”tillåtelse” att sitta med sin musik någon stund varje dag, också nu under den intensiva bebistiden.
– Det är genom musiken jag kan uttrycka mig och genom den får jag självförtroende.
”Ge mig lite tid” är ett samarbete kompisar emellan, Gustav rappar under sitt alias Najlierap och har skrivit texten, de tunga beatsen är producerade av Gabriel Rosén, kallad Uptight Beats och den tillhörande musikvideon är skapad och inspelad i samarbete med Simon Östergren från metalbandet Leading Lights, det band där Gustavs bror Rasmus också ingår.
Tänkt är att göra fler låtar, en tvåa är redan på gång.
– Jag har haft refrängen i huvudet länge, man jag tror den blir klar i dag, faktiskt. Den ska heta ”Ångesten”, det blir jävligt mycket ångest, rakt in i oändligheten.
Parallellt med den egna musiken har han en vision om att skapa en musikstudio för ungdomar. Gustav, som är ordförande i Gotlands aktiva kulturcentrum, menar att det kan bli räddningen för många.
– En riktig studio där ungdomar kan spela in sin musik, det räddade mig, då kan det rädda andra. Tyvärr kommer vi ingenstans med regionen, de tycker att det redan finns tillräckligt med ungdomsgårdar.
Det tycker alltså inte Gustav, tvärt emot när han själv var yngre har han nu alltså just en vision, en sådan studio som mål.
– Risken är annars att ungdomar hamnar fel, man ska kunna komma in från gatan, känna trygghet, sätta sin musik, man måste se värdet i alla människor och satsa på dem som brinner, säger han.
”Ge mig lite tid” finns att tillgå på streamingtjänster och på youtube. Jag frågar om han känner sig stolt och det gör han.
– Ja, stolt. Den är ärlig, kommer direkt från hjärtat och följer ett visst flow, det låter lite som poetry slam på beatet...ja, jo, stolt. Men det kan bli bättre!
Det säger du!?
– Ja, haha. Nu är det allvar, nu kör jag på det här.
Men så var det det där med namnet. Najlierap. Jo, en liten rebus är det, närmast.
”Naj” är nej på gotländska, ”lie” är lögn på engelska och rap är vad det är, att prata till beats.
Alltså: Nejlögnrap, fullständig ärlighet.
– Det här är rakt igenom jag, jag skäms inte för vad jag varit med om, det påverkar mig än i dag men nu har jag en helt annan trygghet och en riktning framåt.
Så hur mår du?
– Jag dealar med min ångest, men det är okej, musiken ger självförtroende och dottern, familjen, ger mig mening.
När vi några dagar efteråt åter har kontakt berättar Gustav om den där jobbintervjun. Jodå, det verkar lovande.