Vi har knappt knallat klart på höstmarknaderna förrän det är dags för alla julmarknader. Runt om på ön bakas det, kokas knäck och görs lerpottor för att säljas i bygdegårdar och andra ställen till förmån för hembygds- eller bygdegårdsföreningar, Röda Korset eller Hushållningssällskapet.
Dock kanske lite mer gemytligt än att trängas bland stånd och människor på till exempelvis Hemse stortorgdags gråtunga asfalt.
Den idoge julmarknadsbesökaren kan nu fylla frysen med hembakt bröd så att det räcker åtminstone fram till midsommar och den alkoholfria glöggen lär stå upp till öronen och knäcken förser våra mindre med all det socker som vi så förfasar.
med julmarknaderna. Den där stämningen som smyger sig på en utan att vi egentligen vill och trots att vi försöker stå emot. Och den kommer tidigare och tidigare för vart år som går eftersom affärerna plockar fram kransar, ljusstakar, stjärnor och framför allt julmusten tidigare och tidigare innan vi hinner uppfatta att september just tagit slut.
Men det viktiga med julmarknaderna är väl den där sällsamma gemenskapen som infinner sig. Man träffs och råkas, människor man inte sett sedan förra julmarknaden eller var det på Maj Torgdag i våras. Minnet är bra men kort och återseendet blir kärt.
Och så väcker dessa julmarknader förstås barnens otåliga förväntningar på vilka klappar som skall falla på läppen i år efter förra julens besvikelse över alla mjuka paket.
Och som vanligt blir det en sedvanligt god jul. Eller...?