När svenska studenter hatade judar

Kristallnatten 1938 var Hitlers hittills skarpaste attack på den tyska judenheten. Nästan tusen judar dödades i det som varit Europas ledande kulturland. Hur skulle Sverige reagera? Den övervägande delen av offentligheten reagerade med avsky. Socialstyrelsen nye chef Axel Höjer vågade föreslå att Sverige skulle ta emot 10-12(!) judiska läkare. Men då tog det hus i helsike bland Sveriges studenter.Tändande gnista förutom Höjers försöksballong blev att Uppsala kristliga och socialdemokratiska studentföreningar ville hjälpa judarna och uppvaktade en välvillig Per Albin Hansson i saken. Då framtvingade de högerradikala och tyskvänliga studenterna ett allmänt möte med Studentkåren. Det numera famösa mötet ägde rum i det så kallade Bollhuset 17 februari 1939 och lockade massor av uppagiterade studenter. Styrelsen hade lagt fram ett urvattnat kompromissförslag men kördes ändå över. Med 548 röster mot 349 togs ett främlingsfientligt, läs antisemitiskt, uttalande.*
Samtidigt hade medicinarna i Stockholm gått i fackeltåg under judefientliga paroller och strax därpå slöt studentkåren i Lund upp med ett skarpt uttalande mot den befarade judeinvandringen. "En opinionsstorm" kommenterar Ola Larsmo i sin nyutkomna bok "Djävulssonaten. Ur det svenska hatets historia".Ungdomsförsyndelse, okunskap? Knappast. Larsmo visar att Bollhusaktionen hade planlagts steg för steg genom en serie kupper. Ett högerradikalt nätverk gick så långt som det för tillfället gick. Det gäller även argumentationen. Deltagarna ville inte kalla sig nazister eller ens antisemiter. Sverige skulle försvaras men inte demokratin - man var "nationell". Judar skulle inte släppas in för då skulle svenskarna bli antisemiter! Judarna skulle ta våra jobb och den goda svenska rasen skämmas. Detta låter förhoppningsvis illa idag men var tyvärr ganska gångbart i 30-talets Sverige.*
Men betydde det så mycket att studenterna blev så bruna omkring 1940? Historikerna har ju lärt oss att den store lille högerledaren amiral Lindman tidigt höll rent åt höger genom att 1934 utesluta hela Högerns ungdomsförbund (SNU) för att det var så Hitlervänligt. Och de svenska nazistpartierna gjorde tidigt bort sig. Larsmo antyder att vi måste tänka om. Just 1940 när Hitler stod utanför dörren kom samma högerradikala nätverk med skriften "Den svenska linjen". Där pläderades för en mer eller mindre modig svensk uppslutning på det nya Tysklands sida. Germanerna måste hålla ihop mot den slaviska flodvågen och så vidare. Besynnerligt nog hyllas denna skrift än idag av moderaterna.*
Den ledande anden bland de nya högerradikalerna var Arvid Fredborg. Han belönades nu genom att bli Svenska Dagbladets förstående korrespondent i Berlin. De bägge högerledarna Bagge och Domö inbjöd Fredborgkretsen till överläggningar. Vägen till karriär och rentav ett inflytande över samlingsregeringens utrikespolitik i nådens är 1940 låg öppen. Den bruna svenska studentrevolten kom att betyda mycket, alltför mycket.Hur gick det för de judiska läkarna? De fick förstås aldrig komma hit. Larsmo följer en avvisad norskjudisk flykting. Som nästan alla andra fördes han till dödsläger men räddades mirakulöst av de svenska vita bussarna. Men historien om det svenska främlingshatet kan tyvärr fortsättas till nuet. Larsmo påminner om Ny Demokratis framgångsrika flyktinghets vid 90-talets dystra början. Häromdan hade radioprogrammet "Konflikt" en ruggig skildring av flyktinghetsen i Filipstad. Vi vet väl alla att Sverigedemokraterna har goda chanser att komma in i nästa riksdag.Larsmos lilla bok är ibland något snårig, läsaren nästan fastnar i något närsynta protokollsstudier. Men hans bok tillhör det viktigaste du kan läsa just nu.