När jag läser Håkan Nessers senaste roman, Himmel över London, kan jag inte låta bli att tänka att han tagit intryck av kollegan och Klintehamnsbon Håkan Andersons författarskap.
De har båda ett sätt att laborera med tiden i då och nu och att väva samman individer från olika platser och tider till en helhet som på något sätt känns igen.
I himmel över London laborerar Håkan Nesser med parallella verkligheter och frågor om vad som är dikt och vad som är sanning.
Detta understryks av att det under bokens skyddsomslag på de hårda pärmarna döljer sig en helt annan titel av en helt annan författare; "En sömngångares bekännelser" av Steven G. Russel.
Men det finns inget sömngångaraktigt över Nessers roman. Tvärtom krävs det ett visst mått av koncentration att greppa de olika individernas resa mot ett gemensamt mål - födelsedagsmiddagen i London med en döende mångmiljonär.
Dennes gula anteckningsbok är kittet som håller samman berättelsen och allt får så småningom sin förklaring.
Personporträtten är övertygande och genom att informationen kommer i små portioner som hela tiden leder framåt falnar aldrig spänningen.
Håkan Nesser utmanar tjusigt och konsekvent gängse verklighetsuppfattning på ett mycket läsvärt, tänkvärt och underhållande vis med sin metaroman.
Den handlar också om kärlek och ensamhet, om tidens gång, om vad individer är formade av, och den öppnar för många tolkningar.
En riktig bladvändare.