New York-polare återförenade i Karl-Martin Almqvist & Visby Trio
Inte sedan 1994 har de spelat tillsammans men av de tio åren märktes ingen större ringrostighet när de kom i gång på Munkkällaren. Karl-Martin Almqvist med sin sax och Orrje som vanligt bakom pianot beledsagad av Triokollegerna Nils Ossman-bas och Marcus Gruvstedt -trummor.
Karl-Martin Almqvist, för övrigt just återbördad till landet efter en utomlands turnésväng med Nisse Landgren, utlovade kompositioner signerade honom själv, Carl Orrje och Nils Ossman samt en och annan standardlåt. Trion inledde på egen hand med Orrje-kompositionen ?Raska steg? innan Almqvist med sin, utseendemässigt, välslitet matta saxofon, anslöt.
Kvartettsättningen inledde med att framföra Almqvists ?Katten Burlesk?, en komposition i vilken han plöjt in diverse olika element som bossarytmer vilket gjorde låten synnerligen spännande. Nils Ossman hade komponerat ?Till Caroline? och här hade han förstås själv ett utsökt soloinpass.
Första set innehöll låtmaterial som erbjöd musikerna rika tillfällen till soloinsatser och låtarna blev emellanåt rejält förlängda men man drogs med in i de musikaliska löpningarna som ibland var halsbrytande skickliga, ibland sensibelt medföljande. Mest spännande blev det i Carl Orrjes ?Hungarian dream?. Där vävdes ungerska klanger in i det samtidigt lätta anslaget och låten växte allt mer i dignitet och intensitet innan den slutligen gick in för behaglig landning. Andra set bjöd lite fler standaradlåtar. Vi fick Billy Strayhorn, där Karl-Martin Almqvist träffade ett vackert, vemodig läge och i Bill Evans ?Turn out the stars? ?vispade? Marcus Gruvstedt härligt lågintensivt på sina redskap. ?Bolivia? kom mot slutet och växte ut till aftonens kanske allra bästa insats. Där fick musikerna visa sina varierade färdigheter, kreativt kompande lika väl som med starka solopartier.
Jazzklubbens höstterminsavslutning stod stark musikaliskt och att publiken i pausen fick ett skönsjungande luciatåg som bonus förgyllde kvällen ytterligare.
Så jobbar vi med nyheter