Bilden, på henne själv tillsammans med Erik Olsson i Kovik och den sista bevarade träbåten som användes av de baltiska båtflyktingarna under kriget, har en speciell historia. Därför gjorde hon även en kopia till sin privata samling.
- Bilden är tagen av GT:s reporter Ola Sollerman inför den utställning museet gjorde om båtflyktingar i samband med den senaste flyktingvågen med iranier och irakier som kom samma väg som balterna och kulminerade på 1990-talet.
- Båten är speciell och vid efterforskningarna fick vi till slut reda den gripande berättelsen om de människor som färdades i just den här båten från Ösel till Gotland och senare under krigets slutskede tillbaka för att rädda resten av familjerna undan krigets fasor.
Denna och andra historiska händelser förvarade Gun Westholm i de 180 pärmar hon fyllt med 32 års arbete i sitt arbetsrum på museet och som nu sorterats in i arkivet.
Det var efter tio års studentliv, studier och arbete i Lund, som hon 1974 tillsammans med maken Per flyttade till Visby på för en sexmånaders provanställning på Ragu, Riksantikvarieämbetets Gotlandsundersökningar.
32-årig anställning
Som grävande medeltidsarkeolog kom hon genast i kontakt med Visbys historia. Blev den förste att sammanställa Visbys historia från de tidigaste fynden från 600-talet, via vikingatid till medeltiden.
Men redan 1979 bytte hon arbetsplats då hon anställdes som 1:e antikvarie på Gotlands Fornsal, en anställning hon haft under 32 år ända fram till gårdagens sista arbetsdag.
- Jag begriper inte varför arbetskamraterna och cheferna satt in annons i tidningen och propsat på kaffe och tårta, sådant gör man ju med chefer. Jag försökte in i det sista att stoppa detta, säger hon.
Men vi andra förstår det fullt ut. Som kulturredaktör på Gotlands Tidningar har det under åren arrangerats otaliga pressvisningar av de utställningar som Gun Westholm skapat eller varit en väsentlig del av på det som i dag är Gotlands museum.
Hon medger att det varit kunskap som varit hennes viktigaste arbetsuppgift och det har varit lätt att luta sig mot hennes kunskaper och framför allt på det vardagliga och mycket pedagogiska sätt hon kunnat förklara även svårbegripliga historiska fakta.
Det har också gjort hennes arbete både roligt och spännande.
- Jo, jag kan säga att jag gått med glädje till jobbet varje dag. Det har varit kul att driva projekt och engagera sig i arbetet, förklarar hon.
Det har blivit många utställningar under åren men också andra kunskapsprojekt.
- Nya kunskaper har gjort att man också börjat förstå helt andra saker, menar hon.
Bland de utställningar hon arbetat med inom vitt skilda kunskapsområden är det många som sticker ut.
Baltikum-kontakt
Det handlar inte bara om den stora vikingautställningen 1983, "De foro vida", museets största någonsin, där både kungen och sovjetambassadören Pankin skulle inviga.
- Vi var tvungna att garantera att ingen pressfotograf skulle få med både kungen och Pankin på samma bild och dessutom arrangerades det demonstrationer mot Pankin.
- Många ledande näringslivsmänniskor var och såg utställningen och det gav museet under ledning av Sven-Olof Lindquist många förfrågningar om skapa utställningar för att sälja Sverige utomlands.
- Under museets dynamiska 80-tal jobbade jag bland annat med en vikingautställning i Los Angeles och Seattle, en jättesatsning i Madrid och i Haag där vi gjorde en utställning om "Krampmacken" i en gammal övergiven kyrka.
- Vi skapade en utställning om de förhistoriska kontakterna med Polen i Warszawa under Solidaritets-epoken, något som inte var helt lätt och att dessutom arbeta tillsammans med näringslivet var något helt nytt.
- Men det är de första kontakterna med Baltikum som på senare tid blivit många och permanenta, som varit roligast, menar Gun Westholm som särskilt minns utställningen om Masse Klintberg på Ösel - hur lika livet kunde vara på våra två öar.
"Ett privilegium"
Andra utställningar hon minns med glädje är bland annat hennes första. Den handlade om vindkraft och skapades samtidigt som det första vindkraftsverket byggdes på Näs.
- Det var mycket att läsa in och det är väl det som gjort arbetet så roligt.
Hon minns utställningen om hembygdsrörelsen.
- Då 1980 fanns 37 hembygdsföreningar på ön, i dag är det över 70. Utställningen handlade om varför dessa föreningar blev så viktiga, om identiteten efter kommunsammanslagningen, och om den enorma kulturhistoriska gärning som de utför.
- Det var verkligen ett privilegium att få arbeta med så många olika saker, berättar hon och självklart är hon mycket stolt över den senaste i raden, den permanenta medeltidsutställningen där hon fick vara med och lokalisera och knacka fram det medeltida dasset inne i museet som varit igenmurat sedan 1700-talet och nu är den enda offentliga medeltida toan i Visby.
Böcker och skrifter
Och slutligen alla böcker, uppsatser och artiklar, över ett hundra stycken.
Den mest intressanta och kanske hennes viktigaste dokument är boken "Visby 1361 - Invasionen" där hon samlat materialet om 1361 och kritiskt granskat alla källor.
- Det är intressant att studera varför sägnerna blivit så centrala och starka, nästan cementerade. Exempelvis är det först på 1600-talet som de tre tunnorna med guld och silver på torget dyker upp i historieskrivningen av Valdemar Atterdags inträde och "brandskattning" i Visby.
- Likaså uppfattningen om att den försvunna Jakobskyrkan skulle ligga ner mot hamnen, när det i själva verket handlar om Helge Andskyrkan...
- ...eller de hemliga gångarna under Visby som skulle förbinda klostren. Folk älskar att höra de här spännande historierna där fantasin kan få skena iväg, speciellt alla gamla läroverkselever som fått kika in och utforska de gamla avloppsledningarna.
- "Invasionen" har betytt mycket för historieskrivningen om Gotland, framför allt för de som är intresserade. Boken har skapat reaktioner och fått bra recension, inte minst i Danmark, berättar Gun Westholm som nu kommer att ägna sin tid åt huset i Västmanland, trädgården i Visby och barn och barnbarn.
- Tänk att bara få göra det man vill! Men först åker jag och Per till Madrid, det har vi längtat efter.
Men att sluta skriva kommer hon nog inte att göra, redan nu ska hon medverka med text till Historiska museets utställning om Korsbetningen i Visby som lär bli en permanent avdelning.