Nu mår han mycket bättre!

Hon viskar dem i mål - sufflören är ett tryggt ankare och den här gången heter hon Karin Westholm från Visby. Lennart Jähkel, som samarbetat förr med Kristina Lugn, gör storbandsledaren Hans Herrmans i "Nu mår jag mycket bättre".

Hon viskar dem i mål - sufflören är ett tryggt ankare och den här gången heter hon Karin Westholm från Visby. Lennart Jähkel, som samarbetat förr med Kristina Lugn, gör storbandsledaren Hans Herrmans i "Nu mår jag mycket bättre".

Foto:

Kultur och Nöje2008-11-11 04:00
D et ska kännas som en tisdag. Tisdag är en veckodag utan identitet, en dag som inte lämnar spår.
- Tisdag handlar om den överhängande känslan av att livet är meningslöst.
Men livet är inget annat än vad det utger sig för, menar han antagligen, regissören Hugo Hansén, i färd med att repetera Kristina Lugns "Nu mår jag mycket bättre" på Stadsteatern i Stockholm.
- Vem är jag i förhållande till pjäsen? För mig var det alltid viktigt att göra mina föräldrar stolta. När de dog, fanns plötsligt ingen som klappade mej på axeln längre. Livet var meningslöst; jag ville inte ens bli ekonom. Jag ville göra något som betydde något, som påverkade. Jag tror att sångerskan Barbro i pjäsen är vid den punkt, då ingenting funkar och livet verkligen är en parentes.

*
Det är kollationering på Stadsteatern inför Hugo Hanséns nästa utmaning.
Pjäsen utspelar sig alltså en tisdag. Det är han noga med.
- Vi ska alla dö. Frågan är vad vi gjorde på vägen dit?
Hugo Hansén undrar.
Burgsvik kan, åtmintone från andra sida Östersjön, betraktas som en avkrok. Där växte han upp. Och steget från denna avkrok till jobbet som regissör vid Stadsteatern i Stockholm är precis så långt som det låter. Och det handlar hela tiden om att inte tappa fotfästet.
- Farmor är en del av förankringen, säger han om sin Farmor, Vera Hansén i Burgsvik.
Kanske krävs det 93 års erfarenhet av livet för att ana att barnbarnet söker hemmahörighet i två vitt skilda världar och att det medför kluvenhet.
Detta behov av förankring är som mest uppenbart hos dem som verkligen bryter upp, geografiskt, samhälleligt, ideologiskt.
Som för Hugo Hansén, en bygdens son, som gick sin egen obegripliga väg.
Han talar om små lokalpatriotiska orter, präglade av en slags exotism som kan vara ganska kvävande.
- Men det är samtidigt något gott med platser byggda på en samhällelig samvaro, som själva klistret. Jag minns min pappa, när han skulle gå 300 meter till affären. Det tog två timmar, på grund av denna samhälleliga samvaro. Det fanns så många att prata med efter vägen, det var ett mönster, omöjligt att bryta.

*
Eldprovet för Hugo Hansèn var Peter Weiss "Nya processen". Josef K vill undersöka det som är större än vardagen. Kärleken.
Kritikerna var måttligt imponerade och möjligen gungade marken farligt under den unge regissören, som, i motsats till Josef K, vågat kasta sig ut i något alldeles nytt, när han efter åtta år lämnade Uppsala och livet som doktorand i ekonomi. För att bli regissör.
För Hugo Hansén handlade den pjäsen om att ta itu med sig själv, hitta en väg i livet att vara stolt över. Just då, med svala recensioner på köksbordet, var inte stolthet den främsta känslan.
Men det skulle bli bättre. Fassbinders "Petra von Kants bittra tårar" spolade bort all tvekan, kritikerna applåderade, pjäsen går på andra året på Stadsteatern, gotlänningen är tveklöst en etablerad regissör. Och skulle någon händelsevis tvivla, så plussade han under hösta på med Jonas Hassen Khemiris "Fem gånger Gud" på Stadsteaterns scen i Skärholmen.
- Det handlar om att förhålla sig till samhället. Att vara "en sån där regissör" och samtidigt "en sån där Hansén från Burgsvik" - det är en stor omställning i egna ögon. Jag tror att när det gäller "Fem gånger Gud" så är drivkraften skam, för att mata en dröm om en annan identitet.
- Du sitter här och påstår...?
- Ja, det kan jag nog påstå - man är större än den man tror sig vara. Det är vad "Fem gånger Gud" handlar om. Man är rädd att bli fångad i något som förminskar, det är en klaustrofobisk känsla. Att vara stolt över den man är, det är att ha värdighet.

*
Förhållandet till avkrokar är inte problemfritt. Han ser på Burgsvik med ögon som vant sig vid storstadens ljus, tempo, mångfald. Han ser ett annat sätt att tänka.
- I avkrokar finns vanligen bara en grupp, ett synsätt. Om man inte platsar där, har man inte en chans.
Han talar nog om det utanförskap som drabbar den som avvikit - från platsen, från tankemönstret. Han var ett högljutt barn, snabb, bråkig, envis - han hörde inte alltid till, när han väl valt väg i livet. Till det ska läggas hemlängtan.
- Det är en kamp att resa hem. Men Burgsvik är en punkt på jorden jag kallar hem. Det är något magiskt i att köra av båten. Att komma hem.
Fem generationer har arbetat med sten i Burgsvik, i nästan 150 år har familjen levt på stenen. Det var farfars farfar Wiktor, farfarsfar Hugo, farfar Viktor och pappa Claes. Men inte sönerna Fredrik och Hugo. De gick andra vägar.
Hugo Hansén beskriver en barndom i stendamm. Det magiska ljus sandsten avger, finns i hans hjärta.
- Och lukten, säger han. Visste du att sten luktar? Det var pappa som lärde mej, när vi var i Gamla Stan i Stockholm, där det finns hus byggda i sandsten från Burgsvik. "Lukta" sa han. och sedan luktade vi på öländsk kalksten. Så nu vet jag hur olika sten luktar.
Existentiella frågor hade inte mycket utrymme i stendammet.
- Det berördes sällan. Det fanns liksom inga ord för en filosofisk dimension i livet.
Den hungern åtgärdade han med filosofistuder vid sidan av de ekonomiska i Uppsala, åtta år tog det innan han tog klivet ut i något helt annat, till teatervärlden där han för första gången i livet blev något annat än observatör till ett borgerligt förhållningssätt. På teatern har han blivit en deltagare, en medspelare.
Nu tar han itu med Kristina Lugn, han undersöker vad som händer när han låter texten rinna genom sig.
Han vill alltså samtala med texten, inte med författaren.

*
"Kränk" av Martin Heckmanns blev hans gesällprov som regissör, en föreställning som rörde tätt vid honom själv och hans mamma.
Pjäsen blev en personlig uppgörelse för en son som förlorat båda sina föräldrar. Skulden som drivkraft fann han senare också i "Fem gånger Gud".
- Skulden kommer antagligen alltid att följa mig. Vad hade jag kunnat göra för dem? Det är en känsla man nästan inte kan göra sig av med, när någon nära dör.
Att byta riktning i livet - det lärde han nog av Peter Weiss, vars tidlöshet hjälpt honom att tänka vidare. Och därpå Fassbinder. Khemiri. Och nu Kristina Lugn. Ett tryggt sällskap för att våga ta steget in i det okända. Där hindret är att man vet vad man har, men inte vad man får.
- Men att bara stå still leder sällan någonstans.
Filosoferna i hans liv är förstås, kanske, Wittgenstein och Nietzsche vars uttalande han fastnat för:
- Det enda jag är ute efter, är att du ska tänka en egen tanke.

Text och foto:
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!