Nutid, dåtid, skräcktid i "Åskans döttrar"

Gotland. Nutid. Vilda är elva år och hennes pappa är försvunnen. Han har blivit kidnappad under en reportageresa i Irak. Vildas mamma är förtvivlad och storebrorsan Erik mest argsint. De två barnen får bo hos sin farfar på Gotland, men inte ens det känns bra. En dag hittar Tora ett kristallsmycke som sätter henne i kontakt med vikingaflickan Tora som tycks varna Vilda.
Ingela Magners bok som utspelar sig helt på Gotland har ett bra driv och en allmänbildande och sidvändade historia att berätta. Men trots mystiken kring sammanflätningen av då- och nutid är det partierna om Vildas oro för brodern Erik och deras pappa de mest minnesvärda. Farfadern är en sympatisk och varm punkt i historien, jag känner verkligen tryggheten han ger barnen och han blir också till en säkerhet för läsaren då boken går in i sina mörkare partier.
För det är en läskig historia men den hade gott kunnat få vara ännu läskigare. Jag antar att boken är avsedd att läsas av Vildas jämnåriga och i den åldern tror jag man klarar av några fler kalla kårar längs ryggraden innan upplösningen kommer som ljuset efter en natt av mardrömmar.
Men läsvärd, - det är det definitivt.