Egentligen borde man alltid ha en kamera inom räckhåll, eftersom man aldrig vet vad man kan råka ut för och som borde dokumenteras.
Under en promenad kan man kanske få uppleva ett sällsynt naturfenomen där det gäller att handla snabbt, eftersom fotochansen ofta "kommer som en snigel och försvinner som en blixt".
Men vad är det man egentligen har upplevt och vad finns det för förklaring?
Svaren på en del av dessa frågor kan man kanske hitta i den nyutkomna lättlästa och informativa boken "Naturfenomen" av Clas Svahn.
Författaren har tidigare publicerat "Stora boken om naturfenomen", "Sekter och hemliga sällskap" och "Det okända" samt är även känd från radio.
Boken bygger på gamla berättelser, litteraturstudier, notiser i massmedia, telefonintervjuer, mejlmeddelanden med mera. Dessa redovisas i form av fem sidor noter i slutet av boken. Den nya boken är uppdelad i fyra huvudkapitel: "Jorden", "Vattnet", Himlen " och "Rymden".
I kapitlet om Jorden finner vi berättelser om, till exempel "magnetiska backar", där fordon tycks rulla uppför sluttningar, stalagmiter av is, snöbollar och snörullar samt köldeffekter.
Till de senare hör felnavigeringar, som till exempel när den gotländske prästen Christen Christensen Nestvediensis på juldagsmorgonen 1624 skulle fara från Öja till Hamra för att hålla julotta och i stället efter en slädfärd på cirka 80 kilometer hamnade i Böda kyrka på Öland.
Under rubriken "Vattnet" berättas om diverse isfenomen som iskulor, isbubblor, isproppar, tallriksis av det slag vi ofta finner vid den gotländska kusten, gasbubblor i sjöar samt lite längre avsnitt om mareld och "Svårfångade öar".
Till de senare hör Surtsey, som 1963 bildades vid ett vulkanutbrott söder om Island. Den är dock inte den enda ö, som har uppstått på detta sätt utan det finns skildringar av fler sådana öar. En del av dem har haft mycket begränsad livslängd och en del av dem tycks inte ha funnits alls utan varit rena fantasifoster. I detta avsnitt kan vi också läsa lite om hägringar.
Bland fenomenen på "Himlen" lägger vi framför allt avsnittet om "Solringar och spökbilder".
Solringarna är givetvis halofenomen (bland annat "solkors" och "solhjul"), som i mitt tycke är de mest imponerande av alla himlafenomen och som finns i mer än 2 000 variationer med de mest skiftande utseenden.
De har avbildats i tusentals år på stenhällar med mera (och som fått vissa arkeologer att i somliga fall prata om inflytande från både kristendom och östra Medelhavsområdet).
Boken avrundas med huvudavsnittet om "Rymden", där norrskenen får sin beskärda del av utrymmet och som slutkläm "Solstorm", där vi kan läsa om hur vi och vår teknik påverkas av utbrott av olika slag på solen, inte minst med tanke på att vi lämnat en ganska lång period med mycket få solfläckar och att vi går mot ett nytt maximum 2013 och vad som då kan hända.
Bildmaterialet är av mycket hög klass med både gamla och nya bilder, ofta tagna av folk som haft kamera med sig vid de rätta tillfällena.