Ny bok förklarar fåglarnas namn
Klassiska svenska fåglar som även den icke ornitologiskt specialintresserade känner igen. Men namnen har majoriteten kanske inte ägnat så stort intresse, varför de svenska fågelnamnen lyder som de gör. Men nu kan den bristen i allmänbildningen avhjälpas. Det sker lämpligen med hjälp av Lennart Nilssons "Orre, trast och trana" (Ellerströms). En bok i vilken han just går igenom ursprunget till de svenska fågelnamnen.
Lennart Nilsson är känd amatörornitolog och har under många år varit redaktör för fågeltidskriften "Anser" (som är det latinska ordet för gås). Numera sitter han i redaktionerna för "Vår fågelvärld" och "Ornis Svecica".
En fågelbok är förstås illustrerad. För dessa svarar Peter Elfman, en av landets främsta yngre fågelmålare och tecknare. Och här är det svartvita teckningar det handlar om frånsett omslagets orremålning.
Lennart Nilsson konstaterar att vissa namn är självklara: Beträffande hackspett, flugsnappare, trädkrypare och blåkråka ärdet ju inte särskilt svårt att lista ut varför de fått sina namn. Och även fiskmås, sparvhök och grågås verkar begripliga. Det vill säga, förleden i artnamnen; mås, hök och gås ter sig på egen hand inte lika självklart begriplliga.
Och han går grundligt tillväga. Med start i ordet "fågel" (där han dock nödgas konstatera att ordet är "av ovisst ursprung") fortsätter han med struts och avslutar så småningom efter nära 150 sidors systematisk artgenomgång med gulsparv (vill man ha dem i bokstavsordning får man kolla i registret)
Och författaren nödgas ibland till djupa språkvetenskapliga dykningar i den indoeuropeiska forntiden där språk- och kulturhistoria förenas. Han återger fåglarnas namn på olika språk och dialekter. Några få fågelnamn är unikt svenska som fiskgjuse, vigg, spillkråka och gröngöling. Ibland finns ett antal lika trovärdiga ursprungsvarianter och ibland blir det mera spekulationer än fakta.
Men alla namn är inte urgamla. Ibland handlar det om senare tiders bestämda namn. Författare av fågellitteratur valde helt enkelt namn, ofta bland olika dialektala varianter. Således hade björktrasten 25 olika namn i landet.
Ett annat exempel på sentida namngivning är den gotländska karaktärsfågeln halsbandsflugnsnapparen. Lundaprofessorn Sven Nilsson kom att införliva många namn med det svenska standardspråket i och med de två volymerna om fåglar i "Skandinavisk fauna".
De fyra flugsnappararter som finns i landet gav han namnen grå flugsnappare, liten flugsnappare, halsbandad flugsnappare samt svart och vit flugsnappare. Där de tre sistnämnde med tiden justerats till mindre flugsnappare, halsbandsflugsnappare och svartvit flugsnappare.
Lennart NIlsson konstaterar att namnen är utmärkta som beskrivande namn men otympliga och svårhanterliga i vardagslag där exempelvis den svartvita därför allmänt kommit att kallas bara flugsnappare.
Vissa arter har kvarlevande namn som egentligen är felaktiga. Bivråken borde heta getingvråk, ormvråken sorkvråk och trädgårdssångaren parksångare. Och självaste Linné ligger bakom det felaktiga skrattmås där det egentligen är den amerikanska sotvingade måsen som har ett skrattande läte.
Men Lennert Nilsson vill att vi behåller "felaktigheterna". Människor vill ha kvar de välkända namnen och nya namn skapar förvirring. Men visst händer det att fåglar får nya svenska namn. De flesta känner nog till att tornsvala i dag officiellt heter tornseglare. Att bastardnäktergalen numera heter härmsångare har kanske inte lika många koll på, arten är ju inte lika allmänbekant. Några exempel på namnursprung för populära fåglar på Gotland:
Tofsvipa. Etymologin bakom ordet vipa är inte helt klarlagd. En teori är att ordet är släkt med vippa och skulle anspela på vipans fjädertofs i nacken. Men den har också på olika håll haft onomatopoetiska namn efter sitt klagande, påträngande skri.
Här finns också det svenska dialektordet tivitta. Ett lustigare svenskt dialektord för tofsvipan är det västgötska bälghandske. Det syftar på att vipans breda vinge liknats vid de stora vantar som användes när man skötte bälgen i en smedja.
Den latinska beteckningen, vanellus vanellus, anger ytterligare en variant. Det betyder liten skyffel eller spade och syftar på vipans vingform.
Lennart Nilsson konstaterar att välbekant fågel får många benämningar. Nacktofsen, vingformen och lätet har gett upphov till skiftande namn på den en gång så vanliga tofsvipan.
Sillgrissla. Förleden sill är förstås lätt att förstå. Grissla däremot är ett gammalt svensk ord som ursprungligen användes om tobisgrisslan. Ordet är släkt med det fornsvenska gryt i betydelsen sten(rös) och syftar på tobisgrisslornas val av boplats.
Ett annat namn som använts om olika grisslor är lomvia och sillgrisslan heter lomvi på norska och lomvie på danska och namnet har även funnits i svensk dialekt. Här har lom samma betydelse som för arten lom, skrikare eller ropare, och där vi/vie kan betyda jägare.
Så jobbar vi med nyheter