Ny bok: Makt och människor

Dels vill han ge en populariserande översikt över statsbildningsprocessen i Europa under senmedeltid och tidigmodern tid. Tidigare saknas en sådan i lättillgänglig form på svenska.
Dels vill han göra en vetenskaplig syntes av forskningen i fråga, buren av hans egen forskning.
Huvudperspektivet i boken är att låta läsaren förstå hur något kunde vara annorlunda förr, hur människor har inrättat sig under andra förhållanden och hur samhället har utvecklats under andra premisser än idag.
Det är en ambitiös ansats av författaren, att på 235 sidor klara denna avsikt. Han lyckas bra och lotsar läsaren framåt kronologiskt men även tematiskt. Med ett språk som underlättar för den som inte är van vid historievetenskapligt sådant, resonerar han sig framåt i tiden och utför en enastående balansgång mellan att förenkla förklaringar och att bli för svårbegripligt tilltrasslad i långa teoretiska resonemang.

Harald Gustafsson skrev sin avhandling 1985 om förvaltning och samhälle på Island under 1700-talet och har sysslat med forskning om nordisk historia. Han har tidigare bl.a. skrivit om inflytande och politisk kultur i Sverige i jämförelse med Danmark-Norge under 1700-talet, om lokalt självstyre på 1800-talet, om Kalmarunionens upplösning på 1500-talet och om identiteter i samband med Skånes övergång till Sverige på 1600-talet. Denna hans forskningsbakgrund i framförallt våra nordiska grannländers historia och historieskrivning, borgar för att han lämpad för att vara den som hjälper oss att lyfta blicken från en snäv nationell historiesyn.

Utan tvekan lyckas han flytta perspektivet från Sverige till Europa och genom jämförelser av likheter och olikheter belysa framväxten av nationella stater.
Europas ibland svårbegripliga historia belyser han på ett klargörande sätt och ger läsaren möjlighet till en och annan tankeställare. Konkreta exempel på sitt teoretiska resonemang saknas inte. Till exempel räknar han med att det under senmedeltiden fanns 325 mer eller mindre självständiga stater i Europa. De flesta var hårdare eller lösare knutna till något konglomerat, t.ex. Tysk-romerska riket. Även Sverige var senare, under den s.k. stormaktstiden ett konglomerat. Till exempel behöll Pommern sitt självstyre och ingick fortfarande i Tysk-romerska riket. Livegenskapen inom Tysk-romerska riket upphörde omkring 1808, men först 1810 i Pommern, till exempel.