Ny bok om utlandsstyrka

I höstas var det 50 år sedan Sverige sände iväg sin första FN-bataljon. Det har givit Försvarsmakten god anledning att ge ut "Utlandsstyrkan i fredens tjänst. Försvarsmaktens internationella insatser" (Bokförlaget Arena). Huvudredaktören (Carl Sjöstrand), de tre projektledarna och de sju författarna är inte närmare presenterade. Därmed kan läsaren tyvärr inte utläsa vilken erfarenhet och sakkunskap de besitter. Att de skriver väl och dock säkert.
I huvudsak har författarna ägnat sig åt att intervjua enskilda. Det blir på så sätt en bred skildring av alla de insatser över så gott som hela världen, där svenska observatörer och trupper verkat. Det är korta kapitel med rikt och utmärkt bildmaterial. Detta kräver mycket utrymme, vilket minskar textomfånget. Ibland får man en känsla av att kapitlen endast är utförliga bildtexter. Det gör boken lättillgänglig. Den blir säkert läst, innan den handlar i bokhyllan! Så torde redaktören tänkt och däri har han lyckats.

En bra historisk överblick ges i bokens början av Marco Smedberg. Den är kortfattad, lättläst och ger väsentliga fakta. Sveriges största truppinsats gjordes sålunda 1964 med bataljoner i såväl i Kongo, Gaza som på Cypern. Den näst största gjordes 1993 med bataljoner m m i f d Jugoslavien och Libanon. Den underförstådda reflexionen är, att detta var under "invasionsförsvarets" dagar, då det fanns gott om både befäl och värnpliktiga att rekrytera bland.
Redan 1948 sändes svenska militära observatörer ut för att övervaka stilleståndet i Israel/Palestinakonflikten. De är kvar. Det är också observatörerna i Kashmir och Korea från 1950 resp 1953. De är obeväpnade och har att rapportera vad de kan iaktta av avtalsbrott. I Korea har fred faktiskt kunnat upprätthållas på detta sätt, men på de två andra platserna har regelrätta, om än korta, krig avlöst varandra. Mest hopplöst tycks läget vara i Israels grannskap, trots att FN där nästan ständigt haft militär trupp grupperad för att skilja de stridande åt. Första gången var just hösten 1956.

De svenska observatörerna samarbetar med en mängd andra nationers officerare. I ett fall har en svensk varit ensam, nämligen överstelöjtnant P-E Korström i Georgien 1992. Han, liksom andra ensamma svenska observatörer, har fått ett eget kapitel i boken. Det är de värda även om man kan tycka att de får väl stort utrymme i förhållande till annat. Redaktörens tonvikt på det personliga har här varit utslagsgivande.
Storleken och den faktiska betydelsen av insatserna har inte fått dominera. Detta är både en styrka och svaghet. Att de enskildas insatser hyllas är berömvärt, men det har gått ut över helhetsbilden. Vad har de svenska utlandsstyrkorna betytt och vad har de kostat Sverige i ansträngningar? Dessa frågor blir knapphändigt belysta. Litteraturhänvisningarna borde därför ha varit fylligare.

Trendbrottet när svensk trupp ställdes under NATO- i stället för FN-befäl gav i början en del problem, men numera utgår man från att Utlandsstyrkan nästan alltid kommer att ställas under NATO-befäl (till dess EU ev blir kompetent). Att regeringen alltid kräver FN-sanktion mildrar övergången.
Chefer nämns sällan, men överstarna Jonas Waern, Ulf Henricsson (bataljonschefer i Kongo/Cypern resp Bosnien) och Bo Pellnäs (observatörschef i f d Jugoslavien) ges behörig uppmärksamhet. Det gäller också P 18-överstelöjtnanten Hans Håkansson, som skötte sig med den äran vid kravallerna i Kosovo 2004.
I det avslutande kapitlet redovisas hur Nordic Battlegroup byggs upp inför 2008. Chef är brigadgeneralen Karl Engelbrektsson, som ju råkade bli Gotlands siste militärdistriktschef.

På slutet bifogas en förteckning över de olika uppdragens förkortningar, geografiska lägen samt de minnesmedaljer och släpband som deltagarna tilldelats. Något för kalenderbitare! Även en DVD-skiva med 78 min film bifogas.