Författaren, finländaren Bo Stråth, har fått med en hel del i ett delvis något tungfotat arbete.
Han framhåller exempelvis de gotländska böndernas styvnackade motstånd mot köpmännens grandiosa mossodlingsprojekt under 1800-talet.
Mest spännande när det gäller Gotland är Stråths vassa kritik av Oscar I och Krimkriget 1853-1856. Storbritannien och Frankrike anföll Ryssland.
Vansinnigt nog krävde bönder och fram för allt liberaler att det illa rustade Sverige skulle gå med för att ta tillbaka Finland.
Oscar slöt i hemlighet avtal med västmakterna i det syftet och då passade England på att skaffa sig rätt att besätta Gotland, som påtryckningsmedel mot Ryssland. Därpå slöt västmakterna fred med Ryssland. De svenska erövringsplanerna struntade man i. Snart övergick Sverige till en "tyskorienterad neutralitetspolitik".
Demokrati inte given
Men Stråth tror inte på en rak neutralitetslinje från 1800-talet. I stället har Sverige växlat mellan neutralitetslinje och aktivitetspolitik. "Det stod strid om Sveriges utrikespolitik." Precis som nu (min anmärkning).
Överhuvud betonar Stråth det osäkra i utvecklingen. Under 1800-talet växte Sveriges politiska kultur fram. Det var "ett konfliktfyllt letande efter kompromisser". Det var ingalunda givet att vi skulle hamna i parlamentarism och demokrati. Eller bli ett "folkhem" under socialdemokratisk ledning.
Komplicerad bild
Utvecklingen stod ofta och vägde (precis som utrikespolitiken). Fram till 1918 hade exempelvis en extrem höger "tolkningsföreträdet" på begreppet folkhem.
De politiska striderna under 1800-talet var i högsta grad kulturella. Kulturen fanns inte i ett reservat som i dag.
Författare, historiker, naturvetare och filosofer diskuterade lidelsefullt frågan om Folket. Sveriges historia och framtid stod i centrum.
När vi är framme vid 1920 väger det jämnt mellan höger - och vänsterkrafter.
Läsaren får en komplicerad bild av en mycket vital period.