Obehagliga avslöjanden om den svenska anpassligheten
Titeln anspelar på ett handskrivet brev som Gustav V plitade ner till Hitler när, som Thorsell skriver, "blodbadet på östfronten pågick som värst" i oktober 1941. Läs och begrunda:
"... Redan efter det senaste världskriget insåg jag vilken stor fara bolsjevismen var och fortfarande är (sic), inte bara för oss i Norden utan för hela Europa. Därför vill jag uttala mitt varma tack för att Ni bestämt Er för att för att varhelst möjligt slå ned denna pest. Jag lyckönskar Er till de redan uppnådda stora framgångarna. ...
Er tillgivne Gustav"
Statsministern i den dåvarande samlingsregeringen Per Albin Hansson hade "bestämt motsatt sig" kryperiet. Strax därpå kom det första tyska nederlaget utanför Moskva och USA drogs in i kriget. Men kungen backades upp av en annan tyskvän, den intrigante utrikesministern Christian Günther. (Se recension om "Spelaren Christian Günther", GT xxx) Kungen ficks att gå bakom ryggen på sin statsminister. Författaren dokumenterar obarmhärtigt kungahusets halvnazistiska förflutna.
*
Men måltavlan är mycket större än så. Författaren skjuter in sig på den högre militären, pressen, diplomaterna, kyrkan, regeringen och - Sven Hedin!
Det sista fordrar en förklaring och författaren ger också en sådan.Man kunde ju tycka att en sådan stofil som den gamle upptäcktsresanden var betydelselös i det stora hela. Så var det inte. Hedin var en jätte i tyskarnas ögon - och i sina egna. Genom resor, visiter, böcker och framträdanden stod han på Hitlers sida in i det sista. På slottet var han förstås en kär gäst.
Alltså: i krigets räddhågsna och tystlåtna Sverige framstod Hedin som en officiell person och Hitler behandlade honom som en sådan.
Nog kunde han se nog så imponerande ut vid sin dagliga morgonritt ÖB Thörnell. I själva verket beundrade - och fruktade - han i orimligt hög grad den tyska krigsmakten. De första åren ville han friska upp de gamla karolinertakterna genom modig uppslutning på Finlands och Tysklands sida. När det började gå bakåt för tyskarna fruktade Thörnell ändå tysk invasion. 1944 "nästan grät" han när han äntligen begrep att tyskarna skulle förlora kriget.Vi hade en chef för krigsmakten som undergrävde oberoendet och motståndsviljan!
*
Sommaren 1941 rapporterade tyska legationen förnöjt hem till Berlin att "90 procent av pressen skriver som regeringen vill. Värst var att DN som just blivit störst, frivilligt undertryckte nästan all nazikritik. Bakom kulisserna stödde regeringen DN-redaktionens linje mot ägarfamiljens vilja!
Falska rykten sade, att judiska Bonniers ville sälja och flytta till USA. Bland annat snusfabrikanten Ljunglöf funderade på att köpa. Det fanns en ännu mäktigare spekulant - Adolf Hitler. Var DN värt sex miljoner dollar? Nej, sa Hitler. Hitler som var bättre på psykologisk krigföring än på militär befallde dock att ryktesspridningen skulle fortsätta.
Staffan Thorsell är ute i krigarens vällovliga avsikt att såra och döda och han gör det med brio. Men en rad fakta utelämnas. Bilden blir ensidig.
DN var först med att nämna "Förintelsen" (sept. 1942) Den svenska pressen var snabbast att ta avstånd från den. Den svenska regeringen handlade först av alla i västvärlden genom att rädda tusentals judar mitt för näsan på tyskarna, först de norska judarna, (dec. 1942) sedan de danska. Bilden av Sverige under andra världskriget är inte nattsvart.
Egentligen kretsar allt kring den arme statministern. Vad kunde han ha gjort bättre? Inte mycket. För honom var det fundamentalt att hans samlingsregering hotades lika mycket inifrån som utifrån. Gav han inte efter tillräckligt kunde de tyskvänliga göra statskupp och/eller Hitler anfalla. Gav han efter för mycket skulle partiet frondera eller folket förlora motståndsviljan. Hur man än gjorde fick man smutsiga händer.
Författaren moraliserar för att göra läsaren så upprörd som möjligt. Vi bekrigade inte Hitler, vi var fega. Och vi ska vara tacksamma för att de allierade gjorde jobbet. Med lika stor rätt kan man säga att vi ska vara förbannade på dem för att de tidigare släppte fram Hitler!
Sanningen är att varje stat i första hand måste söka rädda sitt eget skinn - särskilt gäller det en småstat. Per Albin lyckades med tur och klokhet hålla det illa rustade Sverige utanför kriget. Men läs och döm själv för boken är bra i sitt slag.
Så jobbar vi med nyheter