Oengagerad berättelse om psyke i uppluckring

I romanen Hjärnmänniskan skriver Gabriella Håkansson om dualismen mellan vår inre kontrollmekanism och våra yttre handlingar. Huvudpersonen Hermann har i fyrtio år arbetat som annonsman på samma firma och strikt följt konvenansens och egna krav. På jobbet är han en pest. Dessutom säljer han dåligt.
När han får en resa till Indonesien som gratifikation begriper han att det är för att man vill bli av med honom.
Filmen Den osynlige mannen är hans ledstjärna. Den handlar om en person som blir till först genom sina kläder. På samma sätt upprätthåller Hermann det yttre skenet. Inklämd i för små kostymer och tröjor kämpar han på. All ledig tid skriver han traktater om människan och hennes tillvaro. Då är diktatorn i hans inre nöjd. Hjärnmänniskan kallar han denne stränge övervakare.
Gabriella Håkansson har redan med sina två tidigare romaner, Operation B och Fallet Sandemann, visat sin egensinnighet som författare. Lika oförfärat kastar hon sig in i beskrivningen av Hermann och vad som händer med honom när han tystar Hjärnmänniskan och gör vad som faller honom in. Det sker på semesterön dit han motvilligt reser.

Först tar man med intresse del av hans situation; vämjelsen han känner när blekfeta människor väller in på planet och hans ovilja att delta i deras semesterritualer.
Väl framme anar han paradiset men trasslar in sig i sina idéer och sin ensamhet. Det gäller att upprätthålla gränsen mellan mänskligt och djuriskt. Det gör han genom att hålla sig för sig själv, tänka arroganta tankar om allt och alla och behålla varenda klädpalta på, sol och värme till trots.
Så dyker en grupp barn upp vid hans bungalow. Gabriella Håkansson beskriver hur de vill åt Hermanns dollarsedlar medan han tycker sig skönja något annat. Barndomens nonsensramsor börjar ringa i hans öron och han tror att han nått kontakt med ungarna bortom intellektualitet och språk. I och med att kontrollmekanismen sätts ur funktion börjar Hermann spåra ur. Friheten är en taggig historia.
Så långt i berättelsen börjar den gå i stå trots att turerna blir mer och mer makabra. Det är ett psyke i uppluckring man får följa. Ändå förmår berättelsen inte engagera.
I slutscenen har Hermanns stukade hjärnmänniska börjat röra på sig igen. Huvudpersonen ikläds åter kostym och kan utbrista: "Sådär ja." Men är ordningen egentligen återställd? Frågan lämnas öppen.
Spännande uppslag, som synes, om ett dilemma vi alla känner igen. Enligt mitt sätt att se har det emellertid hårddragits några varv för mycket för att beröra.